— Du vet ju, att jag ville ha en illustrerad tidskrift.
— Då skall jag byta ut denna, emot Ser-r-raps, svarade den tillrättavisade med en så komisk tonvikt på detta ord, att Valérie började skratta.
— Nej, jag föredrager "Ally Slopair".
Afgångssignalen gjorde slut på samtalet och påminde äfven John Croft om, att det var tid för honom att intaga sin plats. Men han hade knappast hunnit sätta sig till rätta i sitt hörn, förr än någonting hvitt fladdrade förbi hans ögon. Han blickade nyfiket ut; den föraktade tidningen låg just på det ställe, där den vackra flickan stått.
Sir John lutade sig bekvämt tillbaka i sitt hörn, tände sin första cigarr och tillät sina tankar att sysselsätta sig med de vackra, små fransyskorna; de föreföllo honom åtminstone att vara fransyskor, att döma efter deras språk och efter ett visst behag i deras åtbörder och klädsel. Men det var likväl någonting hos dem — hyn, ansiktsbildningen och framför alt ögonens form, som mera vittnade om den slaviska typen. Hvilken lefnadsställning månne de innehade? De reste på tredje klassen, stackars varelser! Och dessutom tyktes den ena af dem inneha den förenade rollen af tjänarinna och sällskapsdam. Han smålog, då han tänkte på det nyss förda samtalet. Nej, de voro bestämdt i små omständigheter; men de hade likväl någonting fint, ja förnämt i sitt väsende. Hvad hade de för sig? Hvart begåfvo de sig? De voro bra unga för att sålunda ensamma ströfva omkring i världen — Valérie såg i synnerhet ut nästan som ett barn.
Medan han sålunda grubblade och funderade, gledo timmarna framåt. Det var egentligen ingen lång resa, men den föreföll John alltid besvärlig, ehuru hans tant, lady Mary Bracken, som han ämnade besöka, var en originell och intressant kvinna och hennes hus hörde till de angenämaste man kunde tänka sig.
De hade hunnit fram till den afskyvärda lilla stationen, där han måste byta om tåg, och Croft, Sturgess och deras tillhörigheter flyttade öfver till ett annat tåg, då sir John, till sin stora förvåning, såg de båda små fransyskorna likaledes styra kosan till den andra perrongen. Och vid en liten haltpunkt, den sista före målet för sir Johns resa, bereddes det honom en ny öfverraskning. Han såg de båda damerna bärande på sitt resgods och synbarligen med stor hast springa utmed perrongen. Det motsträfviga låset på den angränsande första klassens kupén ville icke gifva efter för deras ansträngningar. Croft öppnade därför dörren till sin kupé, dit de skyndade.
— Stig upp Valérie, fort, fort! ropade den unga flickan, som tyktes ha öfvertagit ledningen. Jag har bara ett ögonblick på mig att köpa biljetterna.
Hon skyndade andlös därifrån och kom genast tillbaka med två första klassens biljetter, som hon höll mellan sina bländande hvita tänder; ty hon hade börsen i ena handen och med den andra försökte hon öppna kupédörren, som en alt för nitisk bärare slagit igen.
Sir John skyndade sig att öppna och att hjälpa henne in i kupén, ty tåget satte sig under tiden i rörelse. Hon gick igenom kupén, kastade sig ned midt emot sin syster, kämpade efter andan och skrattade.