Som de i och med detsamma kommo fram till dörren behöfde Margot icke svara, och då de en gång väl voro inne i salen, togo Valéries tankar genast en annan riktning.
Salen var tätt fyld; en viss, andlös förväntan höll massan så fången, att det var så godt som tyst, ända tils den store konstnären uppenbarade sig, och då mottogs han af en stormande applåd. Valérie satt rak som ett ljus, hennes ögon vidgades och läpparna skildes.
— Tycker du om hans utseende? frågade Margot leende, men Valérie höjde fingret varnande.
— Tst! han ämnar börja.
Men Waldeneck dröjde ännu ett ögonblick och bugade sig åt alla sidor. Han var en lång, smärt man, som rörde sig med ett visst nonchalant behag. Porträttet var, såsom Margot genast upptäkte, icke smickradt och kunde naturligtvis icke återgifva den vackra, elfenbenshvita hyn, som så egendomligt framhöll de mörka ögonen och ögonbrynen; det fina, silkeslena håret var snöhvitt och stod i en skarp motsats till den kraftfulla gestalten och det unga ansiktet. Konstnärens hela utseende var så ovanligt, så pikant, att det genast fängslade åskådaren. Han såg ut som han stigit ut ur en gammal tafla; hufvudet och ansiktsuttrycket, ja, till och med formen på händerna voro sådana, att en konstnär från adertonde århundradet gärna hade målat dem. Då han vände sig om och gick fram till pianot, kastade Margot ofrivilligt en blick på honom för att se, om inte hans vackra, hvita hår i nacken var prydt med en stångpiska. Ögonblicket därpå bröto de första tonerna den dödstystnad, som följt på de entusiastiska applåderna, och hela den stora åhörarekretsen lyssnade som en enda, hänförd varelse.
Margot var i en sådan extas, att hon till och med glömde Valérie, och hon förblef i detta rus, ända tils de underbara fingrarna sjönko ned från tangenterna och konstnären gjorde en paus. Då såg hon på sin syster.
— Valérie, hviskade hon, har du någonsin hört någonting så skönt? Har du haft en aning om, att pianot haft dylika toner? Ah, han är en stor man, en mästare!
Valérie vinkade åt henne med handen.
— Tala inte med mig, hviskade hon. Du stör mig. Ack, de dumma människorna! — hvarför sluta de icke med sina applåder, så att han kan få fortsätta.
Hon yttrade icke ett ord vidare under de två timmar, som nu följde. Hon tyktes endast vakna, då det applåderades och ropades da capo; då klappade hon så lidelsefullt i sina små händer och stampade så fanatiskt i golfvet, att hon blef alldeles utom sig! Den store artisten hade tydligen förnimmelse om, att han stod i kontakt med sina åhörare, ty ett så varmt, entusiastiskt bifall kom sällan de i London uppträdande konstnärerna till del. Åhörarnas entusiasm fann beredvilligt gensvar hos artisten. Han spelade och spelade åter, fastän han till slut var så trött, att han nästan tumlade. Då han reste sig för att tacka för det stormande bifall, som följt på det tredje upprepandet af programmets sista nummer — en fin och förtrollande nocturne af hans egen komposition, stängdes pianot på impressarions befallning, ty denne fruktade, att de omättliga åhörarna öfverhöfvan skulle taga sin afguds krafter i anspråk. Han stod alt ännu leende och bugande kvar, då publiken plötsligt trängde sig fram till honom. Herrarna klättrade upp på estraden för att trycka hans händer, vackra kvinnor med glödande kinder, på hvilka tårarna alt ännu glittrade, lutade sig framåt och mumlade fram ord af hänförelse och beundran. Han hade ännu aldrig upplefvat någonting dylikt här.