Margot hade icke trott, att en dylik entusiasm vore möjlig i det kalla, känslolösa England. Hon kastade en blick på Valérie och såg till sin förfäran, huru blek hon var. Hennes ansikte hade ett sällsamt uttryck; hon såg nästan ut som om hon varit nära att falla i vanmakt.
— Kom härifrån, min älskling, kom. Jag borde icke ha fört dig hit; det är för mycket för dig. Min stackars, lilla älskling, jag borde ha tänkt på, att anblicken af denne mans oerhörda framgång skulle påminna dig om —
— Ack nej, afbröt Valérie henne. Nej, det är icke detta, du förstår det icke. Nej, för mig inte härifrån ännu — icke så länge han är här.
Men ögonblicket därpå var Waldeneck försvunnen och publiken började skingra sig. Margot förde bort Valérie, hvilken darrade så, att Margot, då de kommo ut på gatan, ansåg det för klokast att taga en vagn och fara raka vägen hem i stället för att vänta på omnibusen, deras vanliga befordringsmedel.
Då vagnsdörren stängts efter dem och de voro på väg, vände Valérie sig plötsligt till sin syster.
— Ack, Margot! utropade hon, en sådan olycka! Ser du icke hvad som händt? Jag har mött mitt öde! Jag älskar Waldeneck och han kommer aldrig att älska mig!
XV.
Apassionata subito.
Af alla de sorger, som fallit på Margots lott, var denna måhända den allvarligaste. Till en början hade hon försökt betrakta hela saken som en nyck, en öfvergående inbillning, det icke var värdt att fästa så mycket afseende vid; men Valérie var så allvarlig, så ofantligt öfvertygad om djupet af sin passion för Waldeneck, att Margots hela visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till.
— Jag har ju alltid sagt dig, förklarade Valérie med en allvarsam och förtviflad min, att jag aldrig kunde älska någon, om hvilken jag ej viste, att han var min herre och mästare — någon, som stod öfver mig. I samma ögonblick jag såg denne man erfor jag hans snilles makt; och då jag hörde honom spela — ack! Margot, Margot, hvad skall jag göra? Jag känner, att man är den enda man jag någonsin kan älska, och du vet, huru hopplös denna min kärlek är. Jag får aldrig lära känna honom — fordom hade jag väl kunnat drömma om, att jag också skulle bli ryktbar — att han åtminstone skulle få höra mitt namn — att vi en dag kunde mötas som jämlikar. — Men hvad får jag? En stackars, okänd flicka, som icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif — som kommer att lefva och dö obekant.