Margot försökte först att med lätt gäckeri väcka sin syster till insikt om det dåraktiga i denna nya idé; sedan blef hon allvarsam.
— Valérie, du är ju inte eljes så okvinnlig. Det är orätt, att du tillåter dig att på detta sätt tänka på en man, som du blott en gång sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i själfva värket är? Han kan vara mycket dålig; många af dessa stora konstnärer föra ett lättsinnigt lif. Han är kanske i alla afseenden ovärdig, att du egnar honom en tanke.
— Bah! Ovärdig! upprepade Valérie förtretad. Hvar har du dina ögon, Margot! — Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: — Dålig eller icke dålig, så är han mitt öde! Jag älskar honom och kommer aldrig att älska någon annan.
— Tyst, barn — tyst! Jag kan inte höra på dig. Hvad kommer det åt dig — du, som alltid varit så fin och förnäm i dina åsikter? Jag tycker det är förskräckligt att yppa dylika känslor — då det absolut icke finnes någon anledning därtill. Jag för min del förstår icke, huru en kvinna kan älska, då hon ej först blir älskad, eller åtminstone, förbättrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte färgades af en glödande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka händer henne, helt lugnt kan tala därom. Jag skulle icke ens kunna tillstå det för mig själf.
— Du är du och jag är jag, svarade Valérie förtrytsamt. Jag skall icke mera säga ett ord därom, eftersom denna tanke är så plågsam för dig; jag skall behålla den för mig själf, men den kommer alltid, alltid att vara där. Det var grymt af dig att säga, att det är okvinnligt, jag kan inte förändra min natur. Solrosen kan inte låta bli att vända sig efter solen. Han är min sol och mitt hjärta, och mina tankar skola följa honom hvart han än tager vägen.
Margot suckade och vred händerna:
— Valérie, Valérie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla förtroende; om denna känsla finnes inom dig, så måste du tala med mig därom, men, min älskling, försök att vara förnuftig. Saken är ju alldeles omöjlig, försök därför att bekämpa den och förjaga den ur dina tankar. Tänk om du finge höra, att Waldeneck är gift?
— Det är han icke, afbröt Valérie henne vildt.
— Men om han vore det? Då vore det ju din skyldighet att förjaga hvarje tanke på honom ur ditt hjärta.
— Om han vore det — om han vore det! Han är det inte, säger jag och hvad skulle det väl göra, om han också vore det. Han kommer aldrig att få veta det och jag är icke ansvarig för mina tankar. Ack, hvad du är förfärad! Jag skall icke mera tala med dig därom; jag skall endast anförtro det åt min fiol. Ack, min cremonesare! — min trogne vän, du skall åtminstone förstå mig och ha medlidande med mig.