Margot var så lycksalig öfver läkarens försäkran, att Valéries sjukdom ej var farlig, att hon var färdig att skratta åt allting. Hon var icke ens orolig vid tanken på, huru hon skulle skaffa medel till resan och den långvariga vistelsen på en främmande ort.

— Ja, det är godt och väl, sade Valérie, men huru skola vi komma dit och hvad skola vi lefva af, då vi en gång äro där.

— Oroa dig inte för den skull, svarade Margot, det blir nog någon utväg, bara vi väl äro där.

Men då hon sedan blef ensam funderade hon närmare på saken. Hon måste naturligtvis lämna sina lektioner i London med fara att förlora sina elever och vid sin återkomst stå utan alla medel till sitt uppehälle. Nåväl, hon måste riskera detta; hon hade redan en gång gjort en början, i värsta fall måste hon börja om igen och lita på sin tur. De medel, som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de pengar, hon hade på banken. Men dem hade hon ända sedan den olyckliga konserten ansett för John Crofts rättmätiga tillhörighet. Den summa biljettförsäljningen inbringat hade räkt till att betäcka kostnaderna med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar för sir Johns tillhörighet.

Hon ämnade återställa dem åt honom en dag, då minnet af det som passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nöd kom hon att tänka, att pengarna tillhörde henne och att hon kunde använda dem såsom hon fann för godt. Sir John hade endast uttänkt sin fantastiska plan och satt den i värkställighet för att hjälpa dem. Och huru sårad skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott för att han hade ett indirekt anspråk på dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru hon så nödvändigt behöfde dem. Det låg ju ingenting ohederligt eller oädelt i detta handlingssätt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara härskarinna öfver alt det, som tillhörde honom. Om han varit en smula försiktigare i utförandet af sin plan, hade hon ju aldrig fått veta, att han var den enda köparen till ifrågavarande biljetter. Han hade menat så väl, han hade varit så ädelmodig; hvarför kunde hon icke likaledes vara ädelmodig?

— Jag skall göra det, sade Margot med glödande kinder. Ack, min vän! Du är vänlig och god, men jag använder icke gärna de penningar, som tillhöra dig. Men jag skall likväl besegra min stolthet och göra det.

Hon påbörjade genast ett bref till sir John. Hon kände, att hon icke kunde taga detta steg utan att underrätta honom därom, ty hon bröt därigenom ett beslut, som hon meddelat honom.

"Min bäste sir John," skref hon, "ni minnes väl, att jag, då vi skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni gifvit ut för biljetterna. Det enda skäl hvarför jag icke genast gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig för ovänlig och småaktig samt känna er sårad. Men jag hade städse för afsikt att göra det och ville blott uppskjuta det, tils ni — huru skall jag säga — hade glömt mig eller utan smärta kunde tänka på den episod i ert lif, där jag spelade en roll. Jag känner er så väl, min käre vän, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet — men jag hoppas och ber innerligt, att det snart måtte ske; och jag är också fullkomligt öfvertygad om, att ni snart kommer underfund med, att det icke var någonting så synnerligt med mig och att det blott var er hjärtegodhet, som låg till grund för er goda tanke om mig. Men nu måste jag underrätta er om, att jag gärna ville använda de pengar, jag är skyldig er. Valérie är sjuk och måste resa till utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och därför vill jag taga emot er hjälp. Jag vet, att ni ej missförstår mina bevekelsegrunder och att ni icke häller föraktar mig på grund af detta mitt förändrade beslut. Ni känner mig tillräckligt för att veta, att jag ej gör det gärna; men det måste ske för Valéries skull och jag anser äfven för riktigast att underrätta er därom. Det behöfves intet svar på detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar det. Det är mycket bättre för oss båda, att vi icke höra af hvarandra, och jag hade icke häller skrifvit till er, ifall jag ej ansett mig böra underrätta er om mitt förändrade beslut. Jag förblir, bäste sir John, er tillgifna

Margot Kostolitz."

Hon vågade icke läsa igenom brefvet, utan afsände det så skyndsamt som möjligt. Hon hade förbjudit sir John att svara, men hon hoppades måhända likväl på ett svar. Under de närmast följande dagarna blef hon alltid orolig, då hon hörde brefbärarens knackning, men det kom intet bref och hon var nog oförnuftig att känna sig olycklig däröfver. Det hade ändå varit vänligt, om han åtminstone med några rader gjort sig underrättad om Valeries befinnande. Nu önskade hon, att hon ej skrifvit så utförligt, och framföralt, att hon lämnat bort det där om, att han troligtvis ännu icke glömt henne. Han hade naturligtvis glömt henne, det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhållan, att han ej skulle besvara brefvet, var följaktligen alldeles öfverflödig. Den lilla episoden hon häntydt på var slut och förbi, hon var helt och hållet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehöll något minne däraf hade det troligtvis väkt blygsel och förargelse hos honom.