XVI.
Pastorale.
Våren var redan långt framskriden, då de unga damerna anlände till Wiesbaden. Enligt läkarens råd hyrde de sig rum i en högre belägen stadsdel, tätt invid Nerobärgets vackra, skogbevuxna höjder, hvilka prunkade i det nyutspruckna löfvets härliga grönska. Deras rum voro mycket vackra och lågo på nedra botten i ett af de talrika pensionaten, som finnas där; så litet deras förmak än var tykte de likväl synnerligen mycket om det, ty det hade ett fönsterutsprång, från hvilket man kunde se in i Nerodalen och upp till de skogbevuxna höjderna; och här i detta fönsterutsprång var det nätt och jämt plats för ett litet bord och två stolar. Där åto de sin frukost på morgonen och matade de otaliga fåglarna, som tama och förväntansfulla fladdrade omkring fönsterbrädet.
I rummet fans det yttermera plats för ett piano, och hvad, frågade Valérie, kan en människa väl mera begära. Resan och ombytet hade piggat upp henne; ibland pratade och skrattade hon likasom förut. Margot utförde doktorns ordinationer med den punktlighet, som alltid utmärkte henne; hon förföljde Valérie med bräddfulla bägare med mjölk och stod med hotande och bestämd min bredvid henne, ända tils hon drack; hon skickade henne ut i det fria; ja, en gång gick hon så långt, att hon låste in hennes fiol, men då satte Valérie sig ned och förklarade, att hon hvarken skulle äta, dricka, sofva eller gå ut, förrän hon fått sin skatt tillbaka. Margot var sålunda tvungen att gifva efter, men hon märkte till sin stora tillfredsställelse, att Valérie var lugnare än förut, ehuru hon för det mesta spelade Waldenecks musik; hon spelade icke mera på så oförnuftiga tider och icke mera med samma glödande passion som förut. Margot hoppades, att hon skulle glömma, men det var visst icke fallet. Då Valérie vandrade utmed Nerodalens grönskande alléer eller när hon på varma dagar låg utsträkt i den mjuka mossan och inandades lärkträdens doft och genom deras fjäderlika grönska blickade upp till den blå himmelen eller då hon i parken lyssnade på orkestern, stod det där ena ansiktet alltid framför henne, var hennes sinne ständigt fånget af samma tanke. Genom den värkligt härliga musiken hon obeskrifligt njöt af hörde hon klangen af en annan musik, lyssnade hon till de toner, som tyktes kalla och draga hennes själ till sig.
Men den friska luften och solskenet, luftombytet och den makalösa mjölken gjorde icke desto mindre sin skyldighet; Valéries kinder blefvo åter runda och fingo färg, och Margot märkte tydligt, att hennes lilla syster, trots sina drömmar och sin längtan, icke skulle dö af olycklig kärlek.
Margot hade emellertid, såsom alltid, funnit sysselsättning; hon hade skaffat sig några elever samt var flitig och på sätt och vis lycklig. Hon njöt äfven af lugnet och den nya, främmande omgifningen, och medvetandet, att Valérie snart skulle bli frisk, var redan i och för sig en stor glädje. Hon drömde inga drömmar ens då hon hade tid att tillsamman med Valérie sitta ute i det gröna; åtminstone inga drömmar, som förtjänat detta namn; ty då man drömmer måste man äfven hoppas, och intet hopp smög sig in i dessa drömmar. De rörde sig hufvudsakligast omkring det förflutna; hon genomlefde ännu en gång ljufva ögonblick, men hon kände, att minnet af dessa ögonblick endast gjorde henne sorgsen, och hon önskade ibland, att hon för alltid kunnat glömma. Och ibland, på riktigt soliga dagar, då fåglarna sjöngo och blommorna doftade så outsägligt ljuft, undrade hon, huru det skulle kännas, om hon finge njuta af alt detta i en viss någons närvara. Andra flickor fingo erfara hvad en dylik lycka vill säga; det stod dem fritt att tillstå sin kärlek och att taga emot den, som erbjöds dem. Det var ändå bra underligt, att det kunde finnas en dylik lycka i världen. Margot hade alltid funnit lifvet så hårdt och strängt. Alt det, som förefallit henne angenämt, var redan i förväg nekadt henne; det, som hon längtat efter, kunde nog tillfalla andra, men aldrig henne. Hon hade mera än nog fått smaka lifvets sorger och bekymmer, det hade varit idel arbete och oro; men hvad viste hon om lifvets glädje? Blott att den kunde vara ljuf och att hon aldrig skulle få smaka den. En vacker dag skulle John Croft träffa på en flicka, som han skulle älska likasom han älskat henne — ännu mera än han älskat henne. Hans tycke för henne hade endast varit öfvergående. Hans tystnad bevisade ju redan, att han glömt henne. Och denna kvinna, denna lyckliga kvinna skulle fritt få säga honom, att hon besvarade hans kärlek; och de skulle gifta sig med hvarandra och alltid vara tillsamman. De skulle tillsamman ströfva igenom sådana skogar som dessa, och alt skulle förefalla dem ännu skönare i och genom deras kärlek till hvarandra. Han skulle se på henne likasom han sett på Margot, blott ännu ömmare, emedan hon, hans hustru, likaledes vågade se honom in i ögonen, emedan hon vågade låta den kärlek, som bodde i hennes hjärta, stråla ur sina ögon. Han skulle säga henne de ljufva ord, Margot så ofta sett skälfva på hans läppar och hvilka hon aldrig låtit honom uttala. Hans hustru kunde utan fruktan och tvekan svara honom — tillstå sin kärlek. Då kunde det alt hända, att en snyftning arbetade sig upp i Margots strupe, hon vände sig på den mossiga marken och gömde sitt ansikte i de korslagda armarna, så att Valérie trodde att hon sof och icke anade, att tårarna sipprade ned på den varma, vänliga jorden, vid hvars barm hon endast kunde hoppas att finna lugn för sitt oroliga hjärta.
I augusti inträffade plötsligt något, som störde de båda systrarnas fridfulla lif. Waldeneck uppenbarade sig plötsligt i Wiesbaden. En morgon, då de promenerade på Wilhelmstrasse och beskådade de förtrollande butikerna vid densamma, kände Margot plötsligt, att Valérie krampaktigt grep tag i hennes arm.
— Ser du där! utropade hon med halfkväfd röst.
Hon hade fått sikte på en stor affich. Den förkunnade, att den store pianisten Waldeneck på sin väg till Frankfurt och Wien skulle passera Wiesbaden och att han nästkommande onsdag skulle gifva en konsert därstädes.
Efteråt kunde Margot omöjligt minnas huru hon fick Valérie hem och det var ännu svårare att komma igenom dagarna ända till konsertaftonen. Valérie yrkade förstås på att de skulle gå på konserten och taga de bästa platserna. Det var ett af dessa tillfällen, då Margot viste, att motsägelse icke tjänade till någonting. Aftonen kom och de gingo tillsamman i den varma, af vällukt fylda skymningen till kursalen, som såg helt poetisk ut i skenet från de ljusglimtar, som tittade fram mellan träden. Då de gingo genom trädgården, uppfångade de ljudet af springbrunnens plaskande, och en trast hvisslade ofvanom deras hufvuden.