— Margot, detta är älfvornas rike! hviskade Valérie. Låtom oss skynda, prinsen väntar!
Om kursalens yttre också hade en viss poetisk anstrykning, var dess inre däremot så mycket alldagligare. Konsertsalen var öfverfull af den vanliga tyska affärsmässiga, kritiska och musikälskande konsertpubliken.
Då Waldeneck trädde in, vågade Margot knappast se på sin syster, och under hela konserten förlamades hennes intresse af hennes ångest, ehuru Waldeneck öfverträffade sig själf och hans spel eljes nog hade hänfört henne. Ehuru applåderna vid slutet icke voro så stormande som i London, tyktes de likväl tillfredsställa konstnären; han kände utan tvifvel sina åhörares temperament och viste, att deras beundran var ärligt menad. Då han för sista gången framkallades, tackade han småleende.
— Margot, han småler! hviskade Valérie i systerns öra. Ack, Margot, han småler! Om han ändå ville småle emot mig!
— Kom härifrån, Valérie, kom! utropade Margot, kastade hastigt kappan omkring sin systers axlar, tvingade henne att resa sig och drog henne med sig bort mot dörren. Det blef lyckligtvis i och med detsamma en allmän rörelse, och de båda systrarna trängdes ut i den balsamiska nattluften. Då de slutligen blifvit befriade ur trängseln, slet Valérie sig lös från sin syster och kastade sig ned på närmaste bänk.
— Vi skola icke ännu gå hem, sade hon. Ack, Margot, ser du de tindrande stjärnorna på den djupblå himmelen? Känner du blommornas ljufva doft? Ack, Margot, en sådan värld! Ack, denna musik! Jag tror, att jag blir galen. Det är gudomligt att förlora förståndet på detta sått. Ack, hvilken natt! Margot, Margot, hvad jag är lycklig: jag har hört honom spela, jag har sett hans leende! Om vi stanna här, går han kanske förbi oss.
Margot beslöt följaktligen att icke stanna där ett ögonblick längre. Hon drog hastigt den darrande Valéries arm under sin och öfvertalade henne att återvända hem. Valérie förblef ännu timtal i samma lidelsefulla sinnesrörelse, men lät likväl slutligen öfvertala sig att gå till sängs och försjönk ändtligen i en orolig slummer.
Hon vaknade tidigt på morgonen och såg sig försiktigt om efter Margot, som orolig och bekymrad legat vaken i timtal och nu låg försänkt i en djup sömn. Valérie steg upp och klädde sig, smög sig sakta in i rummet näst intill och stängde dörren emellan. Fönstret i ändra ändan af rummet stod öppet och en flod af guldskimrande ljus strömmade in. Det var ännu så tidigt, att ingen i hela huset var vaken, ja, hela staden — eller åtminstone så mycket, som Valérie kunde se däraf — tyktes vara försänkt i sömn. Fåglarna kvittrade i de närbelägna träden och vaknade småningom upp till dagens fröjder, men deras svaga pipande och deras lätta vingslag gjorde blott morgonens tystnad mera märkbar.
Denna naturens yttre stillhet väkte blott ett slags lidelsefull otålighet hos Valérie. Hon var icke lugn; blodet bultade i hennes ådror; hon erfor en brinnande längtan efter rörelse och sysselsättning; hon ville framföralt spela för att gifva luft åt detta sällsamma uppror, denna alldeles oförnuftiga glädje, som sedan i går afton gripit henne. Huru kunde den dumma, tröga världen sofva denna härliga sommarmorgon, då blotta medvetandet om att lefva var så berusande? Huru skulle hon ha tålamod att vänta, tils den lätjefulla staden vaknade till sina dagliga bestyr? Margot hade förehållit henne, att hon skulle väcka förargelse i huset, ifall hon började spela så snart lusten kom på henne; hon påstod, att de andra hyresgästerna skulle beklaga sig, ifal Valérie efter midnatten eller tidigt på morgonen fantiserade på sin fiol. Valérie satte sig vid fönstret och trummade otåligt med fingrarna på bröstvärnet. Var det icke så här Rêveri'et lät? Hon kom ton för ton ihåg detta Rêverie, detta hans hjärtas röst. Hvarje natt hade små fibrer af denna musik likt ett gyllene spår irrat genom hennes oroliga drömmar. Det var hans hjärtas röst, som ropade henne. — Plötsligt sjönk hennes hand ned i famnen; hon lutade sig ut ur fönstret och höll andedräkten. Hör! Hvad var detta? På afstånd hörde hon ljudet af steg — af en mans fasta och afmätta steg.
Medan hon lyssnade, spred en mörk rodnad sig öfver hennes ansikte; hennes hjärta började klappa så häftigt, att det nästan öfverröstade det ljud, hon så ansträngde sig att uppfånga. Det föreföll henne som hela världen väntat; hon väntade också, och då stegen kommo närmare, kände hon, att det icke skulle vara förgäfves. Huru gick det till — hvad var det, som förrådde Waldenecks annalkande för henne — nog af, ögonblicket därpå blef han synlig. Han gick drömmande vägen framåt och var synbarligen lycklig öfver den frihet och säkerhet, den tidiga morgonstunden skänkte honom. Han bar hatten i handen och hade kastat sitt vackra hufvud en smula bakåt, och morgonvinden lekte med hans silkeslena, snöhvita hår.