Valérie satt orörlig medan han gick förbi och följde hans gestalt med blicken, tils den försvann bakom de träd, som kantade vägen upp till Nerobärget. Men sedan rusade hon upp, gripen af en plötslig, vanvettig tanke. Hon skulle följa Waldeneck in i skogen och ensam med honom i denna tysta, grönskande värld skulle hon spela för honom.
Hon tog hastigt sin fiol ur lådan och utan att egna en tanke åt, att hon ej hade någon hatt på sig, ilade hon med lätta steg ur rummet, öppnade ytterdörren och trädde ut i det fria. Där skyndade hon öfver gatan och följde Waldenecks spår. Hon upptäkte snart hans gestalt, där han skred fram ett litet stycke före henne. Valérie saktade sina steg, men förlorade honom ej ur sikte. Nu började han gå upp för en stigning, som ledde rakt in i hjärtat af skogen. Valérie följde sakta efter honom och lyfte upp sin klädning, för att dess frasande icke skulle förråda henne. Hon hörde hans jämna, rytmiska steg, och tid efter annan knakade någon gren, som brast under hans fot; men högre, starkare än alt detta ljöd hennes egen hjärtklappning i hennes öron. Det föreföll henne som han likaledes bort höra den. Hon stannade ett par gånger och trykte handen mot bröstet likasom för att hämma hjärtats våldsamma slag. En gång flög en talltrast öfver hennes väg och en bofink hoppade framför henne från buske till buske; ekorrar klättrade äfven uppför lärkträden, men det förhärskande intrycket i skogen var likväl en djup, högtidlig tystnad. Waldenecks jämna steg tyktes harmoniera med denna tystnad och förfullständiga den i stället för att störa den, likasom en andäktigs vördnadsfulla steg aldrig stör tystnaden i en kyrka.
Efter en lång stund stannade Waldeneck slutligen. Den slingrande vägen hade fört honom upp på en kulle och han hade kommit till ett ställe, där man huggit ut träden och sålunda åstadkommit en härlig utsikt. En landtlig bänk, som reste sig på en mossgrön platå, hade omtänksamt blifvit placerad här för dem, som ville njuta af utsikten; efter ett ögonblick klef han upp på platån, slog sig ned på bänken och lät sin blick glida ut öfver dalen, som låg framför honom i alla skiftningar af grönt, och upp till de skogbevuxna höjderna och de aflägsna, i ett fjärrblått töcken skimrande bärgskedjorna.
Valérie hade stannat, då Waldeneck stannade. Nu samlade hon sitt mod för att träda fram inför honom. En liten biväg grenade sig ut från den där Waldeneck skridit fram och slingrade sig uppför kullen genom en liten grupp af lärkträd ett stenkast ifrån det ställe, där Waldeneck slagit sig ned. Valérie samlade ihop sin klädning i handen och smög sig ljudlöst fram på denna väg. Hon andades friare, då hon befann sig i skydd af lärkträden, och efter ett ögonblicks paus började hon spela.
Ingen människa har väl någonsin råkat ut för ett sällsammare äfventyr än det, Waldeneck nu upplefde. Ingen hade väl häller likasom han efter gårdagens ansträngningar så tidigt på morgonen begifvit sig upp i bärgen; men konstnärer äro ju kända för, att de göra underliga saker, och att de följa ögonblickets impuls. Morgonens skönhet hade lockat Waldeneck ut och nu satt han och insöp denna skönhet med hela hänförelsen hos en natur, som är mottaglig för alt skönt. Den bild, som tedde sig för honom, var full af omväxling och skönhet; den varma, doftfylda luften var i och för sig redan en njutning; hans tankar och sinne voro uppfylda af rytmer och plötsligt hörde han musik — sin egen musik, hans "Rêverie", som med en obeskriflig tjusning spelades på fiol. Hans första och lifligaste känsla var öfverraskning — icke för att han hörde musik vid denna tid och på detta ställe, utan för att hans "Rêverie", som han skrifvit för piano, så utmärkt väl lämpade sig för fiol. Han lyssnade alldeles förtrollad. Temats skönhet — hans eget tema, det, som hans hjärta och hjärna frambragt — berusade honom nu nästan mera än i alstringsstunden. Han hänfördes af sin egen passion, lyftes af sin egen längtan. Tårarna stodo honom i ögonen, men han smålog likväl, ty han fick plötsligt klart för sig, att den spelande var mera än konstnär, att det var ett snille. Det var blott ett snille, som kunde ådagalägga en dylik kongenialitet, en dylik uppfattning och en sådan ovanlig styrka. Huru kom det sig, att han till och med anade det, som Waldeneck förtegat; han uppenbarade hemligheter hvilka mästaren själf förlorat nyckeln till. Detta hans värktyg gaf uttryck åt känslor, han nog varit medveten om, men åt hvilka han ej förmått gifva det rätta uttrycket.
Den sista tonen dog bort och Waldeneck rusade upp och fram till det ställe, från hvilket musiken hörts.
En gestalt gled fram ur lärkträdens skugga. Musiken hade likaledes höjt Valérie alldeles öfver hennes eget jag, hade sopat bort hvarje tvekan, hvarje oro, hvarje tanke på henne själf. Hon stod nu fullkomligt synlig med det lilla, exalterade ansiktet uppåtlyft; hennes hvita klädning lyste i solskenet och de första solstrålarna hade lagt likasom ett guldskimmer öfver hennes lockiga, bruna hår. Waldeneck stannade som fastnaglad. Var det en vision? Ett barn, en älfva, en skogsande? Sedan gick han närmare och blickade in i de af hänförelse strålande ögonen. Du milde himmel! Nej — det var en kvinna!
— Hvem är ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrörelse.
Hvad är ni? Huru kommer ni hit?
— Jag följde er, sade Valérie, och utan att vänta på ett ord vidare började hon åter spela, en bön af Waldeneck, hvilken i London väkt stormande bifall, men som icke stått på gårdagens program.
Waldeneck var som fången under en förtrollning. En person, som varit mindre mottaglig för intryck, hade blifvit öfverväldigad af scenens och stundens intryck, af den sällsamt vackra, lilla varelsens personlighet, af det romantiska och ovanliga i detta möte, och då man tager en konstnärsnaturs känslighet, entusiasm och brist på jämvikt i betraktande, var det visst icke underligt, att Waldeneck småningom förlorade all själfbehärskning. Det var sin egen musik han lyssnade på, sina egna tankar, sin egen skapelse, men någonting annat blandade sig likväl däruti. Tvärsigenom sitt temas sorg och melankoli förnam han en ton af ännu djupare patos; en ännu mera rörande och förtviflad bönfallan ljöd i förening med hans böner. Medan hon spelade föreföll det honom som om hans egen och hennes själ gemensamt bedt till himmelen — om hvad då?