Valérie upphörde slutligen med sitt spel, lät handen, som höll stråken, sjunka ned och blickade mästaren in i ögonen, medan ett förtrollande leende gled öfver hennes ansikte.
— Ni kan låta ert hjärta tala! sade hon, men jag får det att sjunga!
* * * * *
Margot vaknade icke förrän vid den vanliga tiden och hon rusade upp alldeles förfärad öfver, att Valérie var försvunnen. Och trots alt sitt sökande och sina ångestfulla frågor fick hon intet tillfredsställande svar. Ingen hade sett henne, ingen kunde föreställa sig hvart hon tagit vägen. Margot satte på sig hatten och beredde sig att gå ut och söka henne. Hon skulle försiktigt taga reda på Waldenecks adress, ty hon anade, att hennes skyddslings försvinnande stod i samband med honom. Men just som hon gick tvärs öfver Nerodalen, fick hon sikte på Valérie, som glad och strålande kom emot henne. Några steg efter henne och likasom fången i en dröm gick den store konstnären.
— Valérie! utropade Margot, som tvärstannade och grep tag i ryggstödet på en bänk, som stod i närheten, ty det plötsliga omslaget i hennes känslor kom henne att blekna och nästan bli vanmäktig.
Men Valérie var för berusad för att märka det.
— Vi ha träffats, sade hon, och vi ha länge och väl talat med hvarandra i skogen och vi känna hvarandra mycket väl. Ack, Margot! quel bonheur! quel délire!
Margot kastade en frågande och ångestfull blick på Waldenecks ansikte och såg där likaledes ett uttryck af lycka, af så öfversvinnelig lycka, att man kunde kalla det yrsel. Hon drog Valérie till sig med en moderlig åtbörd. Hon var på sin vakt, hon var beredd att kämpa för sin skatt.
Waldeneck betraktade henne och ett vänligt leende utträngde det förra drömmande, hänförda uttrycket. Han räkte henne handen.
— Detta är således farfar Margot, sade han.