Margot befriade hastigt den band, i hvilken hon hade nyckeln, och sänkte sitt rodnande, af lycka strålande ansikte, tils det kom i jämnhöjd med nyckelhålet. Hennes hand darrade häftigt, men hon lyckades likväl öppna dörren.
Sedan vände hon sig åter till Croft och i det hon mildt drog honom framåt sade hon:
— Kom, min kära vän, kom in!
— Nej, svarade sir John med rösten darrande af lidelse, jag är inte din vän, Margot; jag kan aldrig mera bli din vän. Jag måste vara — mera för dig. Jag vill ha alt eller intet. Om jag nu träder in i ditt hus, måste jag också träda in i ditt hjärta och ditt lif.
— Kom då in, min älskade, kom in! sade Margot mycket allvarligt och ömt.
Slut.
End of Project Gutenberg's Valéries duenna, by Mary Elizabeth Blundell