— Ni fägnar er åt min sorg. Det är inte vackert.
— Jag fägnar mig åt det tillfälle, som bjudes mig, svarade sir John med fasthet.
— Jag trodde, att ni hade glömt mig, sade Margot alt ännu ömkligt; det var så själffallet att för honom klaga öfver alt, som vållade henne bekymmer. Jag trodde, att ni skulle svara, då jag skref till er, att Valérie var sjuk.
— Ni förbjöd mig ju att skrifva, anmärkte sir John och såg leende ned på henne. Nej, nej, fortsatte han hastigt, då han såg, huru hennes läppar darrade. Jag får ej tillåta, att ni anser mig för ovänlig. Jag fick brefvet först flere veckor efter sedan ni skrifvit det — jag seglade omkring och det reste efter mig — och vet ni hvad jag sedan gjorde? Jo, jag begaf mig raka vägen till London. Ni förbjöd mig icke att komma hit. Som ni vet hade ni endast förbjudit mig att skrifva. Jag hade en förnimmelse om, att ni behöfde mig, Margot. Jag trodde, att jag skulle kunna hjälpa och råda er; ty, ser ni, min rika erfarenhet har ännu icke lärt mig, att mitt råd ingenting är att sätta värde på. — Han skrattade hjärtligt och Margot smålog äfven en smula darrande. Sedan fortfor Croft allvarsammare:
— Då jag kom hit fick jag höra, att ni redan rest, och Jane sade mig, att det kommit lugnande underrättelser angående Valéries befinnande. Då beslöt jag att vänta. Ni behöfde mig således ännu icke. Jag ville gifva mig till tåls, tils detta skulle bli fallet. Jag bad Jane att ej låta er veta, det jag varit här. Tycker ni det var mycket orätt, Margot?
— Inte orätt, svarade Margot litet mulet, men — inte synnerligen vänligt.
I stället för att bli förkrossad af förebråelsen ljusnade sir Johns ansikte; denna omedvetna bekännelse om hennes beroende af honom uppfylde honom med förtjusning.
— Har jag varit mycket grym? frågade han med öm triumf. Ack, min älskling, i krig och kärlek är allting tillåtet! Då jag först läste notisen om Valéries förlofning blef jag öfverlycklig, men jag beslöt att ej gifva något lifstecken ifrån mig; tiden var ännu icke mogen. Men jag har vakat och väntat dag för dag. Jag fick också genom Jane — åh, Jane är en mycket god vän till mig — veta när bröllopet skulle försiggå ock ni skulle bli ensam. Jag viste, att ni ungefär vid denna tid skulle återvända från bangården och jag har väntat här på er. Ni vet på hvad jag väntat, Margot?
Margot blickade tigande upp till honom; förnimmelsen om en stor lycka förjagade det sorgsna uttrycket ur hennes ansikte.
— Jag väntade på en inbjudning att träda in, sade sir John. Ni har en gång förbjudit mig att komma hit — och jag har beslutat att icke öfverskrida er tröskel, innan jag af edra egna läppar får tillåtelse därtill.