Margot vände sig om och tårarna, som hängt i hennes ögonfransar, rullade ned. Hon hade varit så djupt bedröfvad, att hon icke kunde komma sig riktigt före ens, då John Crofts välbekanta gestalt uppenbarade sig för henne; det föreföll henne till och med i det ögonblicket som hon ej kunnat uthärda hans närvara. Hon vände sitt lilla, bedröfvade ansikte emot honom och såg på honom med sina blå, tårfylda ögon. Så hon mötte hans ömma, deltagande blick föreföll det henne helt naturligt att som vanligt klaga sin nöd för honom.
— Ack, sir John, utropade hon, Valérie är borta! Nu har jag ingen att sörja för.
— Ni har redan alt för länge sörjt för andra, sade Croft. Nu blir det tid, att någon sörjer för er.
Det var någonting i tonfallet uti hans röst, i uttrycket uti hans ansikte, som kom henne att slå ned ögonen; men efter en kort tvekan såg hon åter upp och sade snyftande:
— Valérie gifte sig i dag på förmiddagen.
— Jag vet det, svarade Croft; därför kom jag hit. Jag skall trösta er.
Den lilla gatan, som snabt höljdes i mörker, var mycket ödslig och tom; man såg endast ett mjölkbud, som gjorde sin rund vid bortre ändan af densamma.
— Jaså, ni viste det, sade Margot hastigt, och ni gaf ej ett lifstecken ifrån er. Ni skref icke en rad — jag trodde, att ni ej alls brydde er om det.
— Jag afvaktade min tid, sade sir John. Jag kände, att er förlust skulle bli en vinst för mig. Jag trodde, att ni måhända skulle vända er till mig i er sorg.
Han sträkte ut andra handen för att äfven bemäktiga sig hennes lediga hand; hon lät det ske och svarade mera enligt bokstafven än andan i hans ord.