XIX.
Finale con molto sentimento.
Waldeneck hade sagt till, att den vagn, som fört dem alla till stationen, skulle vänta på Margot och föra henne hem igen, och då hon fann sig i dess vänliga skydd, gaf hon sin sorg fritt lopp.
Valéries plötsliga känsloutbrott var visserligen outsägligt ljuft och trösterikt för henne, men det stälde på samma gång hennes förlust i så mycket skarpare dager. Hennes lilla Valérie hade lämnat henne — Valérie, som hela sitt lif igenom hängt fast vid henne, hade behöft henne och mitt beroende af henne. Skulle hon icke ännu behöfva henne? Skulle ens Waldeneck kunna vara detsamma för henne som hon varit? Och huru skulle Margot själf kunna lefva vidare? Hvad skulle hon ha att lefva för? Hon tänkte på sin hemkomst till det tomma huset, som skulle vara så dystert och ensamt utan det soliga, glada barnet; hon tänkte på den tystnad, som aldrig mera skulle afbrytas af Valéries muntra prat. Nu behöfde hon icke mera oroa sig för någonting och det föreföll henne nu som om till och med oron för Valérie varit ljuf. Nu hade hon ingen att arbeta och göra upp planer för. Det föreföll henne som hela hennes lifs ram störtat ihop och hon hvarken hade lust eller kraft att foga ihop den. Huru skulle hon tillbringa de långa månaderna, tils hon fick återse sin älskling? Huru skulle hon ens få slut på denna ena dag, afskedets dag, af hvilken det ännu återstod så många timmar? Vagnen ilade värkligen alt för fort framåt. Snart skulle hon vara hennes, om hon mera kunde kalla det för hem, där hon var ensam med sin sorg och sin öfvergifvenhet. Vagnen hade nu vikit in i parken och lydande en plötslig impuls befalde Margot kusken att stanna.
— Jag skall stiga ur här, sade hon, och tillryggalägga återstoden af vägen till fots.
Vägen var blott alt för kort. Hon gick långsamt fram under de bladlösa träden, och glimmande droppar föllo ned på henne. Den tidiga vintersolnedgången hade framkallat ett hastigt försvinnande sken på himmelen och tände röda och gula eldar på de höga husen; marken var fuktig, luften var rå och kall, men hon påskyndade icke sina steg; hon beklagade blott, att hon för hvarje ögonblick alt mera närmade sig det ödsliga hemmet.
Slutligen hade hon lämnat parken bakom sig och vandrade långsamt fram genom gatorna, hvilka föreföllo henne så tomma nu, då hon ej hade Valéries täcka gestalt vid sin sida. En stor del af de personer hon mötte vände sig om och sågo efter henne, men hon gaf ej akt på deras nyfikna, medlidsamma blickar, hon tänkte icke på huru olycklig hon såg ut och att hon snyftade högt där hon skred fram.
Slutligen kom hon fram till Pitt Street och där borta stod det ensamma, öfvergifna, förfärliga, lilla huset, dit hon måste gå in. Hon gick motsträfvigt uppför trappan och tog fram nyckeln ur fickan, men hennes hand darrade så, hennes ögon voro så beslöjade af tårar, att det ej ville lyckas för henne att sticka den in i nyckelhålet.
— Låt mig hällre göra det, sade en röst bredvid henne.
Medan hon bråkade med nyckeln, hade en person kommit öfver gatan och skyndat uppför trappan; en hand, som hon kände igen, sträktes nu ut för att bemäktiga sig icke allenast nyckeln, utan också handen, som höll uti den.