Tillfället hade glidit henne ur händerna. Margot skyndade dit ned såsom Valérie bad henne, medan tårarna störtade ur hennes ögon och hon sväljde sina tårar. Nej, hon skulle icke gråta; det hade hon sedermera tid att göra. Valérie fick ej sorgsen skiljas ifrån henne.
På vägen till stationen envisades hon åter, att hon skulle få sitta midt emot det nyförmälda paret och medan de lutade sina hufvuden öfver musik-manuskriptet. Waldenecks hvita hår och hans bleka, skarpt tecknade drag bildade en egendomlig motsats till hans unga hustrus friska, blomstrande ansikte. Den lilla, fina handen, som såg besynnerlig ut med vigselringen på, var instucken under hans arm och fingrarna trummade då och då på hans arm. Margot lutade sig framåt, fattade den andra handen och kyste alla de små fingrarna i tur och ordning, Små, älskade, mjuka, varma fingrar! Sedan, när hon blef ensam, skulle hon trösta sig med att minnas dem. Valérie såg ett ögonblick upp och smålog emot Margot i det hon sakta trykte hennes hand; sedan lutade hon sig åter mot Waldeneck och gnolade bröllopssången i hans öra.
Då de kommo fram till bangården hade de blott några minuter på sig, och i största brådska och förvirring kommo de resande slutligen in i sin kupé.
— Det fattas ännu två minuter, sade Margot. Luta dig ut, Valérie, så att jag får kyssa dig! Men ställ först bort den lilla korgen. Jag tänkte, att ni möjligen skulle bli hungriga på vägen och jag lade därför in litet mat åt eder. Litet keks och några smörgåsar med Påté de lièvre; den har du ju alltid tykt så mycket om.
— Ack, Margot! utbrast Valérie, medan stora tårar rullade utför hennes kinder. Detta bevis på öm omtanke påminde henne plötsligt om alt det hon hittils glömt. Margots ständiga omtanke, hennes ömma kärlek, lifvet i hemmet voro för alltid förbi. Ack, Margot! ropade hon ånyo med en liten snyftning och plötsligt hoppade hon ur kupén ned på perrongen och slog armarna omkring Margots hals. Ack, min älskade syster, min lilla moder, du tänker på alt och jag har aldrig i hela mitt lif tänkt på dig! Nej, jag vill inte fara ifrån dig; jag vill stanna hos dig, jag vill aldrig lämna dig, min älskade Bon-papa! Nej, nej, det tjänar till ingenting att öfvertala mig, jag vill inta fara!
Järnvägsbetjäningen slog bullersamt igen dörrarna och banvakten började redan veckla opp sin gröna flagga. I högsta grad orolig och bekymrad hade Waldeneck också stigit ur vagnen; men Valérie hängde alt gråtande omkring Margots hals.
— önskar hon värkligen att stanna hos dig? frågade hennes man, alldeles blek af oro. Jag vill icke taga henne ifrån dig, ifall det värkligen gör henne olycklig.
— Nej, nej, sade Margot med ett leende fullt af smärta. Om ett par minuter har hon glömt hela sin sorg. Min lilla Valérie, Gud välsigne dig! Du är alt ännu min Valérie och ingenting kommer att förändra dig. Tag henne, Paul, och var god emot henne. Farväl, min älskling!
De hjälpte Valérie in i kupén och tåget satta sig i rörelse. Paul stod vid fönstret, medan hans hustru gråtande smög sig intill honom. Medan tårarna sköljde öfver Margots ansikte, stod hon och stirrade på detta fönster, tils hon förlorade det ur sikte och hade ännu till sist den trösten att se en liten, hvit hand sträckas ut, som lidelsefullt vinkade åt henne.
— Nu är hon väl åter helt nöjd, sade hon och snyftade högljudt.