Valéries ansikte strålade.
— Ack, det är så likt dig! utropade hon. Och då jag tänker på, att det är jag, som inspirerat dig. Låt se, huru låter den. Ack, så förtjusande! Låtom oss försöka! Min fiol, Margot, hvar är min fiol? Kom till pianot, Paul.
Ögonblicket därpå voro de fördjupade i bröllopssången och hade förlorat hvarje tanke på några yttre saker. Margot gick alldeles förkrossad upp på sitt rum. Nu kunde hon känna. Till och med dessa korta ögonblick, de sista Valérie tillbragte hemmet, togos ifrån henne. Hon hade hoppats på några ord i sista ögonblicket. Medan de andra åto, längtade hon blott efter det ögonblick, då Valérie skulle följa med henne upp på deras rum; då skulle hon sluta systern i sina armar och i en lidelsefull omfamning utgjuta all den kärlek och sorg, som bodde i hennes hjärta. Då måste Valérie ovillkorligt vända sig till henne och haka sig fast vid henne. Margot hade aldrig tviflat på Valéries uppriktiga kärlek, fastän hon den sista tiden varit så förströdd, så upptagen af annat. Men nu hade bröllopssången beröfvat henne detta sista hopp.
Hon låste igen sin systers koffertar, spände ihop remmarna och packade en liten matkorg till resan; sedan satte hon sig och väntade, tils bullret af vagnshjul nere på gatan förkunnade för henne, att vagnen anländt, som skulle föra dem till stationen. De hade bestält den tidigt och Valérie hade således ännu några ögonblick på sig i och för sina sista reseförberedelser. Margot skyndade ned i förmaket och underrättade de spelande.
— Valérie, nu måste du komma. Vagnen är här. Jag ville inte störa eder förut, men du måste ju kläda om dig.
— Redan! utropade Valérie. Har du hört min bröllopssång, Margot? Den är — ack, jag kan icke säga dig hurudan den är. Hvarför stannade du icke här och hörde på den? Nu får du ej höra den, förrän vi komma tillbaka.
— Jag måste ju göra allting i ordning, genmälde Margot. Men kom nu, du måste skynda dig, annars försummar ni tåget.
— Ah, det vore förfärligt! ropade Valérie och ilade uppför trappan. Paul har ordnat hela resan så, att vi måste bort med detta tåg. Fort, fort min klädning, hvar är den? Jaså, du har lagt alt i ordning, snälla, söta Margot. Hjälp mig att knäppa den. Fort, fort, jag vill inte försumma tåget. Margot, bröllopssången är gudomlig. Paul har öfverträffat sig själf.
— Det fägnar mig riktigt. Nå, här är din hatt! Låt mig knyta floret; men Valérie, först — Hennes stämma brast plötsligt, en snyftning steg upp i halsen på henne; hon hade velat säga; "först måste du kyssa mig", då den plötsliga sinnesrörelsen öfverväldigade henne. Hon stod stilla, med ansiktet bortvändt och i sin brådska och sinnesrörelse anade Valérie icke, hvarför hon tystnade så tvärt.
— Ack, låt floret vara! ropade hon hastigt, vi kunna knyta det på mig nere i vagnen. Snälla Margot, spring ned och se om min fiol ligger i sin låda. Paul har kanske redan lagt ned den, men det är ändå säkrare att se efter.