— Ack ja, Margot måste vara med, sade Valérie. Min patriark måste vara närvarande, annars är hela högtidligheten icke giltig.
— Ja, vår Margot måste naturligtvis vara med, inföll mästaren och betraktade henne med en af dessa vänliga, medlidsamma blickar, som alltid försonade Margot. Det fans stunder — när han steg ned ur molnen — då han tyktes förstå henne bättre än Valérie gjorde det; men han steg olyckligtvis alltid åter mycket snart upp i molnen igen. Ett ord af Valérie, en ton af hennes fiol och sådana underordnade saker som den trogna systerns skälfvande hjärta voro glömda.
— Jag menar blott, fortfor han med blicken alt ännu medlidsamt fäst på Margot, att vi ej skola låta någon annan veta det. Vi skola hålla allmänheten på afstånd. Vår stora dag — måste tillhöra oss allena.
Hans blick hade åter glidit bort till Valérie, och Margot förstod af dess uttryck, att hon ej innefattades i detta "oss allena." —
Bröllopsdagen upprann och de båda systrarna foro tillsamman till kyrkan. Valérie var hvitklädd. Hon hade yrkat på det, och, då Waldeneck såg henne, var han mera än belåten därmed. "Det påminde honom om hans vision i skogen", sade han.
Ceremonin varade icke länge och de foro alla tre tillbaka i den hyrda Brougham, som fört systrarna till kyrkan. Margot satt på framsätet, såg på den lilla guldringen, som tog sig så underlig ut på Valéries barnafinger samt upprepade inom sig: "Hon är gift. Valérie är gift".
Det unga paret grubblade äfven öfver det underbara faktum, att de nu voro gifta; men Margot kunde icke med uppbjudande af hela sitt förstånd fatta hvad som hände. Hon kände sig kall och sorgsen och hård; hon smålog och svarade mekaniskt, då hon tilltalades, men hon fälde icke en tår och var knappast riktigt medveten om sin sorg.
— Jag får nog sedan tid att sörja, tänkte hon.
Det unga paret skulle resa genast efter den enkla bröllopsfrukosten. De skulle på eftermiddagen resa så långt som till Liverpool och inskeppa sig morgonen därpå. Just som de stego upp från bordet tyktes Waldeneck komma ihåg någonting; han tog upp ett hopviket papper ur sin ficka och räkte det åt Valérie.
— En bröllopssång för dig och mig, sade han. Jag skref den i morse.