Hon erfor den renaste, oegennyttigaste glädje, då hon ifrån en sidodörr, invid hvilken hon stod, ständigt ånyo såg sin syster ledas in för att tåga emot publikens stormande applåder.
Efter en stund sällade Valérie sig glad och segersäll till henne bärande en jättestor bukett i handen.
— Ack, Margot, en sådan skillnad! ropade hon alldeles i extas. Detta kan man kalla framgång!
Margot ville icke med ett förebrående ord dämpa hennes förtjusning; i stället för svar begrafde hon sitt ansikte i blommorna, och sedan kallades Valérie åter bort. Då gaf Margot fritt lopp åt sin obetvingliga sorgsenhet. Ack ja! en sådan skillnad! Detta var visserligen framgång och hon hade icke sin hand med i spelet. Kamp, strid och ett fruktlöst arbete hade fallit på hennes lott, och Waldeneck behöfde endast röra ett finger, så tillföll segerkronan Valérie. Hvad det var hårdt! Hon hade gjort sitt bästa, hon hade uppoffrat sig själf och det förgäfves; hon kunde icke ens trösta sig med den tanken, att Valérie hade henne att tacka för bekantskapen med den man, som fört all denna lycka med sig åt henne. Nej, nej, Valérie hade ensam åvägabragt alt, hon hade kommit, sett och segrat. Margot, som gärna hade gifvit sitt hjärtblod för att befordra Valéries lycka, hade trots alla sina bemödanden icke ernått någonting. Nu stod hon några steg från Valérie, på hvilken hundratal ögon voro riktade och åt hvilken hundratal händer applåderade. Huru ofta hade hon icke drömt om en dylik scen, och hvilken skillnad var det nu! Det var icke den framgång, de båda hoppats på. Det var icke Valérie Kostolitz, som endast genom sitt snilles kraft eröfrade — världen genom sin blifvande makes inflytande lyckades hon få låta höra sig. Deras vilda, ljufva dröm från forna tider var förbi; Valérie och hon skulle aldrig mera arbeta tillsamman; all hennes tidigare möda hade förblifvit utan lön, hennes uppoffring hade varit onyttig.
Då hon stod där så ensam och tyst, tänkte hon med en känsla af outsäglig bitterhet på, huru stor hennes uppoffring varit. Hon hade kastat bort sin lycka för Valéries skull; all den kärlek hon kunde skänka hade hon skänkt John Croft, men då han erbjudit henne sin kärlek — då han bedjande och öfvertalande lutat sig ned öfver henne, hade hon befalt honom vara tyst och lämna henne. Icke ens han, icke ens alt det han hade att bjuda henne kunde förmå henne att svika sin trohet mot Valérie. Hon hade tykt sig vara oumbärlig för Valérie, trott, att Valérie ej kunde lefva utan henne. Och nu hade det omöjliga händt: Valérie behöfde henne icke mera! Valérie frågade icke mera efter henne, och John Croft frågade icke häller mera efter henne. Han hade icke skrifvit för att säga henne ett deltagande ord och skref icke häller nu och gratulerade till Valéries förlofning. Han måste ha hört om den — alla människor viste ju af den. Alla musiktidningar hade ju innehållit underrättelsen därom; de flesta bekanta hade skrifvit och gratulerat, John Croft var den ende, som iakttog tystnad. Nå, det kunde hon ju vänta sig — hvilken hänsyn hade hon väl visat honom? Hade hon ej tvärtom bevisat honom, huru litet värde hon satte på hans tillgifvenhet? Hon hade redan förut stött bort honom och förolämpat honom och han hade förlåtit henne; men denna gång hade han blifvit för djupt sårad; han hade utplånat henne ur sitt lif. Under ruset af det bifall Valérie skördade kände Margot således blott sitt eget hjärtas kval.
Den till en början nästan omärkliga känslan af skilsmässa, som smög sig emellan henne och Valérie, blef alt märkbarare ju närmare bröllopsdagen kom. Den lilla bruden var så uppfyld af planer och projekt angående sin framtid, att hos knappast tänkte på afskedet från systern. Likasom många andra af hennes art kunde Valérie helt och hållet hängifva sig åt en stark känsla utan att ha en tanke öfrig för någonting annat. Dessutom hade hon en afgjord motvilja mot alt sorgligt och oangenämt, och om hon också lagt märke till Margots sorg, hade hon försökt slå bort alla tankar därpå. Margot hade alltid önskat, att hon skulle bli lycklig, och nu var hon det. Waldeneck och hon skulle visserligen resa bort, men det var likväl blott för några månader, och sedan skulle de åter alla vara tillsamman och hon skulle ha så mycket att berätta för Margot. Sålunda resonerade Valérie, då hon någon gång kom att tänka på den förändring, hennes giftermål skulle åstadkomma i systerns lif, Margot å sin sida klagade aldrig; hon önskade först och främst, att Valéries lycka skulle vara alldeles ostörd, och för det andra höll en känsla af sårad stolthet henne tillbaka.
Hon var just för närvarande mycket sysselsatt och använde hvarje ledigt ögonblick till att sy åt Valérie, ty hon ville så mycket som möjligt med sitt eget arbete bidraga till det lilla utstyret, hon skaffade henne. Hon blef riktigt slösaktig i anskaffandet af fint tyg och äkta spetsar och tänkte sedan taga igen dessa utgifter genom inskränkningar, hon ålade sig själf.
Det var en kall, ruskig januaridag, då Margot slutligen lämnade sin skatt i Waldenecks händer. På hans uttryckliga önskan — en önskan, hvilken de båda systrarna helt och hållet delade — firades bröllopet i den allra trängsta krets.
— Blott du och jag, hade Waldeneck sagt och drömmande betraktat sin fästmö.
— Jag måste också vara med! utropade Margot med en plötslig blixt i sina blå ögon. Glöm icke, att hon ännu tillhör mig. Jag måste gifva bort henne.