— Du skall också följa med oss, min älskade, lilla syster, ropade hon lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi än äro skall det alltid finnas ett rum åt vår Bon-papa.
Margot drog sig ur hennes armar och försökte svara henne skämtsamt.
— Nej, nej, Bon-papa måste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag skall bli så rik och göra mitt hem så vackert, att du skall vara helt stolt däröfver samt komma och hälsa på mig.
— Ja, det blir härligt, jublade Valérie. Då vi komma, skall du få höra praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser för fiol och piano, som vi gemensamt skola utföra! Han har redan en färdig. Det är en dröm. Den låter så här.
Hon tog åter fram sin cremonesare och Margot måste kämpa med sitt blödande hjärta.
En stor lycka är för det mesta själfvisk. Dessa båda konstnärer, som aldrig voro vana att fästa afseende vid sådant, som låg utom deras känslosfär, tänkte icke på hvilken förödelse deras giftermål skulle åstadkomma i den lilla systerns lif, hvilket på en gång förlorade hela sitt innehåll. Det föll dem icke in, att deras lycksalighet måste vålla henne smärta, huru deltagande hon än var; att de planer och förslag, hon ej hade någon del uti måste väcka en känsla af öfvergifvenhet hos henne. Helt och hållet upptagna af hvarandra och af sin musik, märkte de icke, huru bemödandet att till det yttre visa sig glad för hvarje dag alt mera tärde på Margot och att hennes bemödanden att tränga de svartsjukans kval tillbaka, som kommo öfver henne när hon såg, huru Valérie helt och hållet uppgick i Waldeneck, nästan voro mera än hon kunde uthärda.
Hon var naturligtvis glad öfver att se Valérie så lycklig, ty Valéries lycka hade ju utgjort hennes lefnads mål. Så långt hon kunde tänka tillbaka hade hennes böner och ansträngningar endast gält detta mål. Och nu hade Valérie vunnit en vida större lycka än hon någonsin vågat hoppas. Det blef till och med för Margots oroliga, misstänksamma ögon uppenbart, att Waldeneck både som konstnär och människa förtjänade Valéries kärlek. Margot gaf noga akt på honom och dag för dag växte hennes aktning och tillgifvenhet för hennes blifvande svåger. Han var visserligen drömmande och på sätt och vis opraktisk; en nästan barnslig enkelhet och en underlig redlöshet hängde fortfarande kvar vid honom, så att Margot ofta förvånade sig öfver huru han redt sig så bra i lifvet och undrade huru det skulle gå, då hennes älskade, impulsiva, ombytliga Valérie skulle förena sitt öde med hans? Men Waldeneck var också varmhjärtad och ädelmodig samt ur stånd till en dålig handling, en låg och simpel tanke. Hans kärlek till Valérie var innerlig och hjärtlig. Den bestod profvet till och med inför Margots ransakande ögon.
Waldeneck önskade så innerligt, att Valéries talang skulle vinna offentligt erkännande, att han icke ville vänta tils de blifvit gifta, utan att han vidpass en månad efter deras förlofning vidtog anordningar i och för en konsert i S:t James Hall, där de båda skulle uppträda. Saken gick naturligtvis lätt för sig, då han tog den om hand. Denna gång voro all oro, alla bekymmer öfverflödiga, alt gick med den största lätthet. Waldeneck var så angelägen om att få konserten till stånd, att han denna gång visade sig vara både praktisk och omtänksam. Ingen annan fick befatta sig med någonting. Det föreföll Margot alldeles besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle försiggå utan att hon deltog i förberedelserna; det var märkvärdigt och smärtsamt, att Valérie icke mera behöfde hennes hjälp. Hon skulle uppträda offentligt och biträdas af samtidens störste pianovirtuos, icke af sin lilla syster, hvars biträde hittils ansetts som en oumbärlig del af programmet. Margot skulle icke vara vid hennes sida, ifall hon blef upprörd, hon skulle icke vara henne behjälplig att vinna seger. Margot var öfverflödig.
Då den stora dagen inbröt, hjälpte hon Valérie att kläda sig — det föll fortfarande på hennes lott, där voro de ömma, skickliga, små fingrarna till nytta. Valérie var lifvad och echaufferad samt pratade och skrattade. Margot försökte svara i samma ton, och Valérie var alt för upptagen af sina egna angelägenheter för att märka, att denna glädtighet var konstlad.
Valéries framgång var oerhörd. Det kunde knappast vara annorlunda. Som den blifvande fru Waldeneck hade hon kunnat vara säker på det mest sympatiska mottagande, om hennes egen talang också icke varit så stor som den värkligen var; men då den vackra, intressanta, lilla varelsen, hvilken så snart skulle bära den store konstnärens namn, bevisade, att hennes talang var jämbördig med hans, då kände publikens entusiasm inga gränser. Men en dylik musikalisk njutning hade sannerligen också icke på många år erbjudits publiken. De utvalda styckena voro några af mästarens egna kompositioner, en vild, ljuf, härlig musik, hvilken fulländadt skönt spelades af dessa båda, hvilkas själar tyktes sammansmälta. Till och med Margot var belåten med det sätt, på hvilket Waldeneck underordnat sig Valérie, ty hans spel fogade sig in i hennes utan att någonsin behärska det.