Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de båda vackra, af lycka strålande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lämnade sakta rummet. Hennes själ sönderslets af en omätlig smärta. "De behöfva mig icke!" hviskade hon med kalla läppar medan hon gick uppför trappan. Fågeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot höjden för att aldrig mera återvända till det anspråkslösa boet. Det efterlängtade ögonblicket var inne — men huru annorlunda än hon någonsin väntat det.
— Han ser god ut, försökte hon lugna sitt hjärtas storm. Han har vänliga ögon. Han blir visst god emot henne.
Och sedan hördes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och Valérie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna kärlekslycka. —
Bröllopet skulle ega rum i början af det nya året och strax därpå skulle Waldeneck fara till Amerika för att uppfylla ett gammalt löfte. De skulle komma tillbaka om ett halft år och Margot fick således icke vara olycklig.
— Farfar Margot, om vi någonsin få ett stadigvarande hem, måste du bo hos oss, sade Valérie.
Margot smålog vemodigt.
— Men det synes mig som ni till en början icke skulle komma att ha något stadigvarande. Din man måste föra ett vandrarelif.
Valéries ögon strålade.
— Tänk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid få lyssna på honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomströfvande världen!
Margot sade ingenting, men Valérie lade märke till uttrycket i hennes halft bortvända ansikte.