Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valérie stödde sin öfvertygelse på. Hon hade märkt, att systerns känslor undergått en stor förändring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrörelse hade visserligen snarare vittnat om glädje än om förtviflan, men hon fruktade, att detta omslag i hennes stämning blott skulle vara öfvergående och att Valérie åter skulle få lägga en sviken förhoppning till de många andra, hon redan förut varit offer för.
Då de kommo hem försökte hon öfvertala sin syster att lägga sig; hon kom med en kopp te åt henne och försökte lugna henne med ömma ord. Men Valérie tänkte icke på hvila; hon svarade, att hon icke var trött, att hon kände sig för lycklig. Hon gick af och an i rummet, såsom hon brukade, då hon råkat i häftig sinnesrörelse. Hon låt teet stå och kallna utan att hon smakade på det och gnolade sakta fragment ur Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt så snart klockan ringde, sedan började hon åter sin promenad. När det hördes bullret af vagnshjul nere på gatan, skyndade hon ofta fram till fönstret och vände sig bort med besviken min, då bullret dog bort i fjärran.
För Margot hvars nerver också voro öfverretade, blef Valéries feberaktiga väntan rent af outhärdlig. För att gifva sina egna och systerns tankar en annan riktning fälde hon slutligen ned gardinerna, tände ljusen på pianot och började spela ett präludium af Chopin. Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det påstås, att den store kompositören uttänkt det för att uttrycka sin otålighet och längtan under en stormig, regnig dag, då han förgäfves väntade sin älskade. Hon blef snart så hänförd af styckets skönhet, att hon ej observerade, det Valérie åter stannat midt i rummet som om hon lyssnat på andra toner än dem hennes spel kallade till lif. Hon slog först upp ögonen och såg på sin syster, då ett plötsligt luftdrag kom ljusen att flamma, och som svar på det, som tydligt stod skrifvet i Valéries ansikte, vände hon sig hastigt om på pianostolen.
Midt i den öppna dörren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck. Hans ögon, som sågo förbi henne, sökte Valérie. Ur hans ansikte hade hennes syster upptagit återskenet af hopp och öfversvinnelig glädje. Han gick nu några steg närmare, sträkte ut händerna och såg fortfarande allvarligt på Valérie.
— Jag har låtit mitt hjärta tala, sade han; vill ni nu lära det sjunga?
XVIII.
Sempre crescendo.
Om Valéries första sammanträffande med Waldeneck föreföll sagolikt, var detta andra möte, enligt Margots åsikt, ännu mera drömlikt och sällsammare. Hon förstod knappast betydelsen däraf, förrän han slöt Valéries hand i sin, närmade sig Margot och lutade sig ned till henne sägande:
— Bon-papa Margot, vill ni gifva mig detta barn?
Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likväl icke förstå honom! Han, den store mästaren, kompositören, hvars rykte genljöd öfver hela Europa — han bad att få hennes lilla Valérie till hustru, Valérie, detta barn, hvilket hon ansåg icke kunde stå på sina egna fötter. Och han talade vidare om alla de underbara känslor han erfarit, då hon på Nerobärget öfverraskade honom med sin musik; huru det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den besläktade ande, hvars genius förfullkomnade hans; att deras lif voro bestämda att uppgå i hvarandra. Sedan den där morgonen hade Valérie aldrig varit ur hans tankar och likasom hon då talat sitt språk till honom, hade han i dag talat sitt och blifvit förstådd likasom han då förstod henne. Hvad behöfdes det för sådana själar som deras tid att låta bekantskapen mogna? De hade från första ögonblicket känt och älskat hvarandra samt längtat efter hvarandra.