— Nå, sade hon, det är ögonskenligen en af hans egna kompositioner.
Jag är öfvertygad om, att den är mycket vacker.
— Till den älskade! upprepade Valérie. Margot, Margot, det kan jag icke uthärda. Den älskade! Tanken på att han aldrig skulle älska mig har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig också detsamma, huru många som älskade honom. Jag är mycket belåten att vara en bland dem. Men att han nedlåter sig till att älska en kvinna, att framdraga en ur antalet af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta. Hvad har hon väl gjort för att förtjäna en sådan lycka? Hvarför är det hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mörda henne! utropade hon knytande sina små händer.
De följande dagarna förflöto långsamt och sorgligt. Valérie åt och sof knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillräckligt lidelsefulla för att oroa systern. Margot sökte förgäfves intala henne, att Waldeneck förmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin rhapsodi denna titel, emedan den föreföll honom poetisk och passande för hans tema. Valérie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt påstående och Margot måste hålla sig tyst.
Såsom man väl kan tänka sig sutto de båda systrarna redan långt före konsertens början på sina platser. Medan de väntade på Waldenecks inträde höll Valérie blicken oafvändt fäst på de trykta orden, hvilka icke ett ögonblick upphört att förfölja henne, sedan hon första gången läste dem. "Till den älskade." "Till den älskade." De tyktes bränna sig in i hennes hjärta och hjärna; till och med då en stormande applåd förkunnade artistens inträde och hennes blick fästes på hans ansikte, tyktes de i eldbokstäfver dansa upp och ned mellan honom och henne.
Alla människor sade, att mästaren öfverträffade sig själf, och publikens gränslösa förtjusning vittnade äfven därom; men för Valérie åstadkommo dessa två ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde icke njuta, hon hörde knappast, så stort var upproret i hennes inre, så feberaktig var hennes förväntan, hennes förtviflan.
Slutligen satte Waldeneck sig för sista gången vid pianot och anslog några inledande ackord, hvilka småningom arbetade sig fram till något, som tyktes vara en pastorale. Valérie lyssnade. Hon hörde fåglarnas kvitter, löfvens prasslande, den vaknande naturens drömmande rörelser — likasom den där morgonen, då hon ilat efter honom in i skogarna omkring Nerobärget. En bitter, smärtsam känsla genomilade henne. Denna morgon, hvilken hon ansåg för sin uteslutande egendom, hade denna morgon för honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo mera svällande och starka; solen trängde in emellan de skimrande bladen och lockade fram deras varma doft, blommorna öppnade sina kalkar och steg genljödo på de tysta skogsvägarna. Valérie tykte sig höra mästarens hjärtklappning i de segersälla, jublande tonerna, en antydning om oändlig hänförelse, om ständigt växande, ständigt mera berusande glädje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var endast svaga, dallrande toner, som förrådde en skälfvande väntan. Det kom ett slags undran öfver Valérie och det föreföll henne som mästaren själf varit gripen af undran och hela åhörareskaran väntade och undrade äfven. Och sedan? Hvad var det? I detta sällsamma nya arbete voro allehanda fragment af hans andra kompositioner inväfda, dessa kompositioner, som voro så bekanta för hans åhörare. Hennes dagarnas dag tillhörde således ändå henne; hennes skogshemlighet var icke vanhälgad; hon lyssnade på sitt eget spel, såsom hon den där sommarmorgonen spelat med mästaren som sin ende åhörare.
Hon greps af en nästan öfverväldigande hänförelse, ty hon förstod, att Waldeneck i och genom musiken talade till henne, på ett härligt, oefterhärmligt sätt, för henne återgaf trollmakten i mötet dem emellan. Han hade således förstått alt hvad hon velat säga honom i och genom musiken och nu svarade han henne och sade henne många saker, som hon knappast vågat tro. Han hade stigit upp i ännu mera melodiska höjder. Man hade aldrig ännu hört någonting dylikt. I denna nya komposition låg det en lidelsefull trånad, en oändlig bönfallan, blandade med bekännelsen om en gränslös glädje. "Till den älskade! — Till den älskade!"
Estraden försvann för Valéries blickar, mästarens gestalt blef otydlig; musiken hördes likasom på långt afstånd. Hon hade likasom för att söka stöd smugit sig tätt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot henne. Margot såg på henne och märkte, att hon blifvit vanmäktig. Det var omöjligt att röra sig före styckets slut och till och med då räkte det ganska länge, innan Margot kunde föra sin syster ut i friska luften. Under tiden kvicknade Valérie af sig själf till och kunde slutligen stödd på systerns arm lämna salen. Men Margot drog först ett lättnadens andetag, då de sutto i åkdonet, som förde dem hem; Valéries ovanliga sinnesrörelse oroade henne. Hon hade varit rädd för, att Valérie i sitt nuvarande sinnestillstånd, skulle träffa Waldeneck. Hvad skulle hon väl säga och göra, ifall hon fick se honom?
I vagnen satt Valérie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla händer, men hennes ögon strålade likväl af den högsta lycka. Hon sade blott en gång:
— Margot, du hörde ju rhapsodin: "Till den älskade. Hans älskade, det är jag!"