Margots ångest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det likväl tydligt märktes, att Valéries sinnesstämning blifvit lugnare efter sammanträffandet med den store konstnären. Hon talade icke mera om honom, hon öfvade sig lika flitigt som förut, men hon förändrade sitt program och spelade till Margots stora belåtenhet äfven andra än Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drömma så mycket som förut och ehuru hennes syster mycket väl förstod, att denna yttre glädtighet fick sin näring ur någon inre, fördold källa, fägnade hon sig likväl däröfver. Valérie tyktes njuta af det närvarande och motse framtiden utan fruktan och motvilja, såsom hon hittils gjort. Hon talade helt lugnt om att återvända till London, om det lilla huset vid Pitt Street, hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle förefalla henne ömkligare än någonsin, och om fullföljandet af alla deras gamla planer.
Men en vacker dag fälde hon ett yttrande, som förrådde orsaken till denna förändring.
— Waldeneck kommer i höst till London, sade hon.
Från och med den stunden började Margots bekymrade hjärta allvarsamt oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fängslad af Valéries skönhet och behag samt hade äfven blifvit gripen af hennes talang. Men månne detta intryck var annat än öfvergående? Var det väl troligt, att han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehålla något minne af denna lilla skogsnymf? Och om Valérie däremot — om hon också påstod motsatsen — så hoppades hon och väntade och bygde luftslott, hvilka otvifvelaktigt skulle störta samman och anställa stor olycka.
Hösten kom: Nerobärgets skogar visade underbara skiftningar af rödt och guld; vinskörden var i full gång på kullarna, som systrarna kunde se från sina fönster. Drufklasarnas antal minskades för hvarje dag och luften fyldes af de utprässade frukternas honungssöta doft. Då Margot såg Valéries runda kinder med den skära rodnaden, hennes strålande ögon och spänstiga gång, tykte hon, att de äfven gjort en god skörd, att hennes lilla syster här på denna lugna ort samlat ett stort förråd af kraft och lefnadsmod. Hvad väntade de då på? Ack, hon, att det icke blott var för Valéries skull hon fruktade att återvända till London. Här, långt borta från skådeplatsen för sina dagliga sorger och bekymmer, kunde hon bättre värja sig för tanken på sitt tomma, förfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera på detta sätt, men huru skulle det gå, då hon åter var i London, gentemot de forna gåtorna, sjuk till sinnes och utan någon, som kunde trösta och hjälpa henne. Hon vågade icke tänka på John Croft, hvilken hon själf förvisat och utplånat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig återse hvarandra. Så hade hon själf bestämt. Det var hennes eget värk, men hennes dåraktiga hjärta blödde likväl vid tanken därpå. Nu, då hon insåg, att han tagit hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, föreföll det henne som om hon ej kunde lefva utan honom.
Men för en sådan natur som Margots hade ordet "omöjligt" knappast någon riktig betydelse. Hon viste mycket väl, att hon åter måste träda lifvet till mötes och åter taga sin gamla pliktbörda på sig, och sålunda vidtog hon slutligen alla förberedelser i och för afresan.
Då oktober inbröt voro de åter i sin gamla bostad vid Pitt Street och innan en månad förflutit hade Margot återfått flere af sina forna elever ooh åter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit svårt att säga hvilkendera af systrarna som med större oro motsåg Waldenecks återkomst. De råkade i en andlös spänning, då en tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De skaffade sig naturligtvis genast biljetter och båda väntade på den stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga förhoppningar, den andra full af bäfvande ångest.
Så snart programmet blef synligt studerade de båda systrarna det ifrigt och Valérie kände jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedräkt stockades plötsligt och hon stirrade med vidöppna ögon på den sista raden.
— Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den älskade;
Rhapsodi: Waldeneck."
Margot försökte skratta.