— Pastorn, förklarade lady Mary lågmäldt. Jag bjöd honom med afsikt, för att han skulle föra den ena af dem till bords. Den andra får Algy till kavaljer. Han är ursinnig, emedan han är rädd att nödgas tala franska. — Därmed vände hon sig till herr Tory; "Ni känner ju min nevö, sir John Croft?"
Herr Tory, en smärt, ung man, hvars vanliga förskräckelse för lady Mary Bracken ytterligare ökades på grund af denne fruktansvärde nevös närvara — sir Johns ansikte hade värkligen i detta ögonblick ett mycket vredgadt uttryck — gick nervöst bort till kaminen och stammade fram något osammanhängande svar. John lade knappast märke därtill, utan vände sig åter till sin tant.
— Jag hoppas Algy beter sig artigt. Jag tror knappast det är rätt att skicka någon af dessa flickor till bords med en pojke i kort jacka.
— Han går numera klädd i rock, genmälde lady Mary. Han är nära sjutton år.
— Kan jag inte hällre föra henne till bords? svarade John, högeligen missbelåten med förklaringen.
— Min käre John, var inte en narr. Du måste vara Rosamunda Gorsts bordskavaljer.
Här afbröts diskussionen i och genom nämda dams inträde, hvarpå de öfriga gästerna också snart infunno sig. I det stora hela voro de allesamman hemliga motståndare af lady Marys välgörenhetsföretag, men ville likväl icke saknas i hennes hem. Och lady Mary utöfvade i själfva värket också ett egendomligt herravälde öfver alla, hon kom i beröring med. Hennes något grofkorniga rättframhet var allmänt bekant; hennes utmanande sätt tog mången gång andan af folk, men det föll aldrig någon in att känna sig förolämpad af henne. Man knotade visserligen, men man fogade sig likväl efter henne. Kanske det kom sig af, att man alltid i henne såg en härtigs dotter, hvilken, ehuru hon ibland lade sig på knä på golfvet för att lära någon bondhustru skura det och ehuru hon ofta gick omkring med spikslagna skodon, som gjort en bonddräng all heder, likväl oföränderligen väkte den tanken, att hon alt igenom var en förnäm dam.
Fröknarna Kostolitz voro bland de sista, som kommo in i förmaket. Allas blickar riktades på dem och en djup tystnad rådde några ögonblick. Valérie var klädd i skärt och Margot i gult. Deras klädningar voro af mycket enkelt tyg, men hade en elegant snitt; deras vackra hår var fantastiskt uppfäst ock prydt med skimrande kammar af imiterade ädelstenar. Där de nu med glödande kinder och blixtrande ögon samt klädda i sina lysande, kulörta klädningar stodo midt ibland de högresta, bleka adelsdamerna, som för det mesta voro klädda i hvitt, sågo de ut som ett par glödande, exotiska plantor, hvilka ödet förflyttat till en engelsk trädgård.
En af lady Marys bröder, en gammal herre, som såg tämligen butter ut, skötte värdens plikter. Och hans son Algy, elev i Eton, skulle föra Margot Kostolitz till bordet, medan Valérie som "geniet" stod så mycket framom sin syster i rang, att hon fick herr Tory på sin lott.
Herr Tory var mycket ung, som en riktig prästkandidat och hans kantigheter hade ännu icke blifvit bortslipade hvarken genom hans prästerliga ämbete eller genom croquetspelet. Han hade en pincenez med blåaktiga glas, var mycket förlägen och onaturligt högtidlig. Då han kom fram till Valérie och tafatt bjöd henne armen blef han visst bra ängslig till mods vid tanken på, att han skulle bli tvungen att samtala med och roa denna gnistrande lilla främling. Men Valérie besparade honom mödan. Hon betraktade honom kritiskt under sina långa ögonhår och frågade sedan långsamt och tydligt: