Lady Mary skred majestätiskt genom rummet och drog upp lådan i ett litet bord.
— Ja, här är det — nu skall jag läsa det för dig: "Jag har just funnit det, som du behöfver — en alldeles ny dragningskraft och alt annat än dyr."
John erfor en plötslig känsla af medlidande.
"Jag har lärt känna ett par förtjusande utländskor — fransyskor eller ungerskor, det vet jag inte så noga; deras namn är Kostolitz."
— Det är då bestämdt icke franskt, anmärkte John.
"Den ena af dem är rent af ett geni", läste lady Mary vidare utan att låta störa sig af anmärkningen, "hon spelar alldeles gudomligt fiol och reciterar som en ängel, jag har äfven hört, att hon spelar teater mycket bra, ehuru hon ej ämnar gå in vid scenen. De ha just kommit till London och känna ingen människa, därför är det just rätta tiden för dig. Du kan få dem för ingenting. Enligt hvad den andra systern sade mig äro de framför alt angelägna om att bli bekanta. De ha till en början för afsikt att gifva lektioner, den ena af dem gör det åtminstone, blott för att förtjäna deras uppehälle, tils det blir något lämpligt tillfälle för den yngre att debutera. 'Jag vill uppbjuda alt för att göra min systers talang gällande, hon är ett geni', sade den äldre till mig. Jag tykte det var så älskligt af henne. Du behöfver värkligen icke vara rädd för dem. De äro fullkomligt presentabla och, som jag tror, mycket tillbakadragna."
John drog upp ögonbrynen.
— Det var icke det ord, som karaktäriserade fröken Valérie, ehuru han å andra sidan icke kunde beskylla henne för att vara påflugen.
— Jag beslöt därför att låta dem komma hit, slutade lady Mary, som vek ihop brefvet och stack det i fickan. Vi skola låta den lilla spela i afton.
I och med detsamma öppnades dörren och hofmästaren anmälde herr Tory.