— Ja, den är mycket vacker och hon bär den såsom ingen engelsk flicka kunde göra det.
— Jag ville bra gärna veta hvaruti den trollmakt består, som dessa små flickor uppenbarligen utöfva öfver er. — Det har hela aftonen roat mig att gifva akt på er; om ni inte stirrade på den ena, så stirrade ni på den andra.
— Det fägnar mig, att jag kunnat roa er, svarade Croft vårdslöst.
— Godt, men hvaruti ligger trollmakten?
— Åh, jag vet inte så noga. De äro annorlunda än andra, de äro omgifna af någonting nytt, friskt och täkt. Jag tycker det är riktigt uppfriskande att ibland se någonting annat än det vanliga. Tycker ni inte det?
— Jag fruktar, svarade lady Rosamunda högmodigt, att er smak blifvit förstörd till följd af er alt för långa vistelse i främmande länder. Men ni borde ju haft tid att åter acklimatisera er.
— Åh, jag är mera än acklimatiserad, svarade Croft med ett egendomligt, impertinent leende; jag börjar redan ledas vid alt här hemma.
Lady Rosamunda var lady Mary Brackens brorsdotter, medan sir John var hennes aflidne makes nevö; de båda unga stodo således i ett slags släktskapsförhållande till hvarandra och voro vana att umgås förtroligt. Det är visst möjligt, att lady Rosamunda önskade komma i ett ännu förtroligare förhållande till den unge baronen, ty han var ju ett utmärkt parti. Hon intresserade sig i alla fall så pass lifligt för honom, att den uppmärksamhet han egnade de båda främlingarna väkte hennes obehag. Hans sista anmärkning förbittrade henne i högsta grad och hon ämnade just gifva honom ett bitande svar, då damerna reste sig från bordet ooh tillfället sålunda gick henne ur händerna.
Ute i hallen råkade en af enkenåderna fälla sin solfjäder, hvilket framkallade en allmän stockning, så att Margot och Valérie nödgades stanna kvar i matsalen.
— Hvad är det åt dig Valérie? hörde Croft den förra hviska. Tu n'as pas adresse ton pauvre, reverend une seule fois.