— Je le deteste, svarade Valérie kort och bestämdt.
— Mais, songez donc, chérie —
— Je m' embête eci, mumlade Valérie med en vredgad hviskning och sedan satte sig det lilla tåget åter i rörelse och Croft stängde dörren.
Då han kort därpå trädde in i salongen, gick han raka vägen fram till den yngre systern, som satt ensam för sig, ty alla försök att draga in henne i ett samtal hade strandat. Några af de andra damerna hade i början sökt närma sig henne på ett nedlåtande sätt, somliga hade till och med försökt tilltala henne på en ytterst dålig franska, enär de ej hade någon aning om, att hon talade en flytande engelska, men Valérie var fortfarande otillgänglig och gaf så korta svar, att de därefter blott egnade sin uppmärksamhet åt Margot, hvilken, angelägen att godtgöra systerns ohöflighet, svarat artigt och förbindligt.
— Jag ville bra gärna veta, sade sir John i det han slog sig ned i soffan bredvid Valérie, hvarför ni är vid så dåligt lynne?
— Det var då en förskräcklig ohöflighet! utropade Valérie, medan en flyktig grop visade sig invid hennes mungipa. Huru kan ni påstå, att jag är vid dåligt lynne?
— Emedan ni är det, svarade Croft.
— Ja, jag är det värkligen, medgaf Valérie, medan den lilla gropen undanträngdes af flere andra.
— Nå, ni är åtminstone ärlig, sade sir John. Men säg mig nu hvarför ni är vid dåligt lynne?
Groparna försvunno och pannan rynkade åter.