— Emedan jag hatar detta hus och alla som vistas däruti. Min syster yrkade på, att vi skulle fara hit, fastän jag sade henne, att det var en dårskap. Var så god och se er omkring och säg mig sedan, om någon af dessa människor förstår sig på musik? En af damerna sade mig, att hennes döttrar lagt grunden med Beethoven och Chopin och att hon nu lät dem lära sig la musique de danse.. Ni borde värkligen ha hört det! De äro allesamman dumma, dumma.
— Ja, jag tror värkligen, att de flesta äro det, sade Croft kastande en blick omkring rummet. Men inte alla ändå. Till ex. lady Rosamunda Gorst.
— Bah! afbröt Valérie honom, försök inte inbilla mig, att hon förstår sig på musik! — I London blir en konstnärinna åtminstone höfligt behandlad och erkänd, om hon också är huru obekant som hälst. Människorna veta, att man måste ha någonting inneboende för att vara artist. Men här — tillade hon och hennes ansikte färgades af en häftig rodnad — här se de en öfver axeln, för att man måste förtjäna sitt bröd.
— Mademoiselle, sade John Croft mildt, var inte för sträng, ni skrämmer mig riktigt! Tillåt mig försäkra er, att jag högeligen älskar musik och att jag förstår att uppskatta en konstnärinna.
Medan han sade detta lutade han sig ned till henne, så att hans ögon nästan kommo i jämhöjd med hennes. Det låg någonting så öppet och intagande i hans blick och ton, snarare än i orden, att Valérie helt och hållet blidkades. Hon såg leende opp till honom och lutade sig i och med detsamma tillbaka i stolen, som om hon med fägnad ämnade utlåta sig i ett samtal. Därvid sträkte hon omedvetet fram ett par små, näpna, i bronsfärgade läderskor instuckna fötter. Croft blickade ned på dem, liksom hvarje karl i hans ställe hade gjort, och såg, att sagda skor voro prydda med röda bandrosetter.
— Jaså, de hunno ändå bli ditsydda! utropade han ofrivilligt.
Valérie satt åter rak som ett ljus och betraktade honom med ett uttryck af gränslös förvåning och förbittring.
— Hvad menar ni därmed? utropade hon; är det möjligt, att ni — att ni förstår ungerska?
Croft blef plötsligt blossande röd.
— Jag var några år attaché i Wien, sade han mycket ödmjukt, jag fruktar, att jag förstår ungerska ganska bra.