Valéries stora, mörka ögon tyktes riktigt flamma af vrede; den glödande rodnad, som färgat hennes kinder, spred sig nu äfven öfver nacken och pannan.
— Då förstod ni faktiskt alt, hvad vi i kupén talade med hvarandra? hviskade hon alldeles utom sig.
— Jag förstod hvarje ord, sade John dystert.
— Det var ohederligt! uthrast Valérie.
John Croft rätade på sig.
— Godt, sade han, vi skola antaga det som bevisadt. Men säg mig, mademoiselle, huru hade ni väl blifvit till mods, om jag midt under edra förtroliga utgjutelser plötsligt hade underrättat eder om, att jag förstod hvad ni sade. Tror ni inte situationen hade blifvit ganska obehaglig? Betänk, att jag inte under några omständigheter kunde befria er från min närvara? och att jag inte kunde låta bli att höra edra ord, om jag inta rent af stoppade till mina öron. Jag försäkrar, att jag gjorde mig den största möda att ej höra hvad ni sade, jag skrynklade till och med ihop min tidning för att förtaga ljudet af edra röster.
Valérie hade mycket sinne för humor och nu började hon skratta.
— Jag kommer ihåg, huru ni prasslade med er tidning.
John begagnade sig genast af den fördel han vunnit.
— Och betänk också, ätt jag inte kunde ha någon aning om, att jag skulle få återse eder som gäster på Brackenhurst, fortfor han. Det föll mig icke in, att vi någonsin mera skulle återse hvarandra. Medgif, att det egentligen är bra orätt af er att vara ond på mig.