— Jag är inte mera ond på er, svarade Valérie, hvilken lugnat sig lika hastigt som hon blifvit förargad. Det är egentligen riktigt roligt, att ni kan ungerska. Nu skola vi tala ungerska, så kunna vi säga hvilka elakheter vi vilja om de andra utan att de förstå oss.
Men innan denna lilla älskvärda plan hann bli utförd kom lady Mary
Bracken tvärs öfver rummet.
— Vi ville gärna höra litet musik. Hvar är ert instrument, mademoiselle?
— Jag förstod, att konserten inte skulle vara förr än i morgon, genmälde Valérie vresigt.
— Ja, konserten är i morgon, men jag hoppas, att ni äfven i dag låter oss höra er.
— Jag är mycket trött i dag, protesterade Valérie vidare.
Margot kom skyndsamt fram till henne.
— Du spelar förstås, ma mignonne, bad hon ömt. Lady Mary Brackens vänner vilja så gärna höra dig.
Valérie fläktade sig långsamt med solfjädern, men svarade ingenting.
— Jag ber er, var så god och spela, sade sir John så sakta, att endast hon kunde höra honom, visa mig på det sättet, att ni inte längre är ond på mig.