— I skolen båda två få roller i mitt stycke, sade hon skrattande och lämnade sällskapet åt dess konstnärliga debatter.
Då sir John hörde, att de båda unga damerna äfven skulle spela med i stycket, ville han icke stå efter för dem, utan började flitigt läsa på sin roll. Men han hade aldrig varit så styf och stel på någon repetition. Han råkade ur den ena förlägenheten i den andra och slutligen märkte han, att han var föremål för sina medspelandes munterhet.
Hans roll fordrade, att han skulle göra den lilla fiolspelerskan sin kur. I den afgörande scenen skulle hon snyfta och gråta af svartsjuka och han skulle vara mycket olycklig däröfver och använda alla de ömma konster, medels hvilka man vågar hoppas att kunna lugna en svartsjuk älskarinna. Sir John föll tillbörligen på knä och började sina bedyranden. Han kämpade formligen efter ord, men utan att gifva akt på sina repliker. Valérie tyktes värkligen också vara mycket upprörd och brast ut i hjärtslitande snyftningar; men det föreföll honom slutligen, som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon försökte gömma bakom näsduken, och som om ett leende glidit fram öfver detsamma och småningom öfvergått till ett häjdlöst, om också undertrykt skratt.
— Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett så stort nöje, sade han, då scenen var förbi.
— Ni var värkligen för komisk, skrattade Valérie, medan hon torkade tårarna ur ögonen. Edra kärleksförklaringar läto med er engelska mauvaise honte så stela som en konfessionel bordsbön.
— Huru skulle jag då säga det? frågade Croft med denna utmanande djärfhet, som så ofta utgör den förolämpade unge mannens enda resurs.
— Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi få reda på någon lugn och stilla plats, där vi kunna repetera, svarade Valérie. —
Efter lunchen föreslog sir John trädgården som det lämpligaste ställe i och för en repetition.
— Nere på den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostörda.
— Kom då, Margot! ropade Valérie och fattade systerns arm, vi skola repetera för monsieur ensam.