De smögo sig obemärkt ur huset och skyndade bort till det anvisade stället. Valérie ilade förut öfver de jämna gräsmattorna och hoppade från den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot långsammare följde efter.
— Är det här? frågade hon och gled in genom ett båghvalf i den taxushäck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt på den solbelysta platsen och klappade händerna: Ack hvad här är vackert! Detta är feernas land!
Hennes blick gled öfver den sammetslena gräsmattan, som var omgifven af täta, omsorgsfullt klipta häckar. Midt på terrassen plaskade en fontän i en förvittrad stenbassin; blomsterrabatter sträfvade upp ur den saftiga grönskan ända bort till häcken och vid terrassens bortre ända såg man ett halmtäkt lasthus, hvars dörr helt inbjudande stod öppen.
Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring öfver alt och undersökt allting. Plötsligt blef hon helt allvarsam.
— Se här Margot, tag nu boken, sade hon. Du måste hjälpa oss, när vi staka oss — eller, rättare sagdt, när monsieur stakar sig, ty han är inte alls säker på sin roll. Det lilla lusthuset står här som enkom för vår skull. Jag sätter mig här. Nu kommer ni in; ni finner mig tout en pleurs, ert hjärta har smält och ni bjuder till att trösta mig — är det icke så? Nu skola vi börja — jag gråter, som ni ser. — Ack, ack! Att han kan vara så grym! — — — — Nå, hvarför kommer ni inte?
— Hvad skall jag säga? vände Croft sig ångestfullt hviskande till
Margot.
— Célia i tårar — värkligen i tårar! hviskade hon till honom. Är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta?
— Ja, ja, så var det; jag hade alldeles glömt det. — Och han upprepade: Célia i tårar, värkligen i tårar — han stötte emot ett trädgårdsbord och försökte skjuta det åt sidan — är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta? Célia, min älskade, kan det vara för min skull?
Men längre kom han icke.
— Förlåt, mademoiselle, men jag kan omöjligt falla på knä här, det är inte utrymme därtill.