— Tror ni, sade Valérie och vände sig om för att se honom in i ansiktet, att ni, om ni, såsom ni säger, värkligen vore förälskad, först skulle bry er hjärna angående ett bord och sedan söka er en lämplig plats för att falla på knä? — Men — vi skola flytta stolen ut på gräsplanen, där finnes utrymme nog, och så får ni börja på nytt. Men glöm inte, att ni ej får tänka på någonting annat i världen än mig!
Croft såg hastigt på henne; han var själf mycket upprörd, men det fans icke minsta spår af koketteri i hennes ansikte eller hennes sätt. Han kände, att han höll på att förlora hufvudet, och under sina bemödanden att behärska sig och undvika en värme, som kunde såra henne, tog han en likgiltig min på sig, som ådrog honom berättigadt klander.
— Nej, det här går aldrig i världen för sig, sade hon. Ni har ju inte en skymt till aning om er roll. Margot, jag tror att du och jag måste visa honom det. Jag skall vara älskaren och du är Célia. Nå: "Älskaren träder in och finner Célia gråtande."
Croft hade aldrig i sitt lif sett en så sällsam och förtjusande representation. Valérie var ett riktigt undervärk. Hennes egendomliga framställning af en stark karls känslor, den lidelse, som kufvade den forna svartsjukan, och sedan det plötsliga omslaget till ömhet, förvånade och roade Croft på det högsta. Men ögonblicket därpå gaf han med om möjligt ännu större intresse akt på den äldre systern. Hennes framställning af hjältinnan var förtjusande, ja, nästan fulländad; men det, som öfverraskade den unge mannen, var, att systerns personlighet icke ett enda ögonblick var utplånad för henne. Hon uttalade de koketta ord, hon hade att rikta till henne, med en ljuf undfallenhet, som var oändligt rörande; hon lät besegra sig af sin lille, glödande älskare och svarade honom med hjärtliga, ömma ord; men det var systerlig kärlek, som strålade i hennes ögon, det var Margot Kostolitz, som till slut kärleksfullt slog armarna omkring sin lilla Valérie, icke Célia, som sjönk i sin älskares armar.
— Ni måste försöka att göra det på samma sätt, sade Valérie, som slutligen reste sig och torkade värkliga tårar ur sina ögon. Precis så, med äkta känsla och glöd. Ni får inta glömma, att ni är alldeles förtviflad för Célias skull.
Croft svarade ingenting; han var upprörd och förvirrad. Valéries råd öfverraskade honom, men den enkelhet och naturlighet, med hvilka hon gaf det, gjorde, att hans fåfänga icke kunde känna sig kittlad. Det var blott ur konstnärlig synpunkt bon önskade, att han skulle inlägga mera eld och glöd i sitt spel.
Medan han tyst betraktade henne, smög hon sig förbi honom och lät sina små fötter behagfullt glida öfver den släta gräsmattan.
— Hvad den ar förtjusande jämn och hal! utropade hon. Här kunde älfvorna dansa! Åh, det är en utmärkt idé — detta är älfvornas balsal. Ser ni, monsieur, nu skall jag visa er hvad de gör, när månen kommer fram och alla fåglar gått till sängs och daggen sakta, sakta sänker sig för att kyssa blommorna i sömn.
Medan hon talade hade hon plockat några stora rosor och höll stänglarna mellan sina fingrar så, att blommorna hängde nedåt marken.
— Ser ni, sade hon, detta är älfvornas kastagnetter. De säga oss stackars tungrodda dödliga ingenting, men när älfvorna dansa åstadkomma de den härligaste musik. Nå, Margot, som älfvorna icke äro här, måste du sjunga, för att jag skall kunna dansa.