Margot lydde; hennes röst var mild och djup, men icke stark; och sedan sträkte Valérie upp armarna öfver hufvudet och låtsades leka med sina doftande kastagnetter och dansade därtill. Det föreföll John Croft som om det legat ännu mera skönhet och poesi i detta utförande än i hennes musik. Den graciösa gestalten sväfvade fram, så att den knappast rörde vid marken, det förtjusande lilla ansiktet var liksom i extas riktadt uppåt och dess uttryck skiftade hvarje ögonblick, hvarje rörelse, fall af nytt behag, ny trollmakt, tyktes erbjuda åskådaren en ny öfverraskning. Själf var hon — en dröm — ett poem. Det låg någonting så säreget, så litet värkligt i hela scenen, att sir John knappast kunde tro, att han såg den med sina jordiska ögon. Det af solljus och blommor fylda ställets skönhet utgjorde den lämpligaste bakgrund för den luftiga gestalten. Solskenet spred ett förklarande skimmer öfver hennes hvita dräkt och rosornas blomblad, som lossnade vid hennes snabba rörelser, fladdrade omkring henne; de små lockarna som omgåfvo hennes panna, uppfångade ljuset, då hon rörde sig, och föreföllo lik en växlande hälgongloria.
Han gaf med återhållen andedräkt akt på henne. Men hon slutade blott alt för snart med en prydlig, liten nigning.
— Na måste vi gå och göra oss i ordning till vår konsert, sade hon.
— Mademoiselle, utropade Croft ifrigt, om ni i morgon ville dansa, sedan teaterpjesen är förbi, skulle hela huset skakas af applåder.
Valérie brast ut i skratt.
— Föreställ er, huru programmet skulle se ut! ropade hon. "Mademoiselle Valérie Kostolitz skall utföra en dans efter egen komposition."
— Valérie, huru kan du prata sådana dumheter, afbröt Margot henne allvarsamt; sedan vände hon sig med blixtrande ögon till sir John och fortfor:
— Ni misstager er, min herre, om ni tror, att min syster någonsin skulle gå in på att dansa offentligt. Jag vet sannerligen icke hvad som föranledt henne att tillåta sig detta enfantillage.
— Ta, ta, ta, syster lilla! utropade Valérie, om jag dansade, så sjöng du därtill.
— Detta är ingenting att skratta åt, genmälde Margot med glädande kinder och vredgade blickar; du borde inte prata, såsom du ofta gör. Du gifver människorna så oriktiga föreställningar om dig.