Valérie blef plötsligt helt mild och medgörlig.
— Jag skämtade naturligtvis blott, sade hon, det skulle väl aldrig falla mig in att uppträda och dansa offentligt.
— Och jag försäkrar, inföll Croft, att jag inte menade någonting ondt. Jag kom endast fram med förslaget — hvilket jag nu finner högst dåraktigt — emedan jag tykte det var skada, att andra människor icke skulle få ha samma njutning som jag.
Men Margot lät icke blidka sig, hon gick rak och med högburet hufvud före de andra bort åt byggnaden till.
— Mademoiselle Valérie Kostolitz är musik-konstnärinna och ingenting annat, sade hon.
— Mais certainement, medgaf Valérie mycket mildt.
Till Crofts stora öfverraskning var mildheten fullkomligt äkta. Rollerna tyktes vara ombytta, nu var det den äldre systern, som skulle försonas.
Men då de en timme därefter visade sig på estraden i Brackenhursts rådhussal, hade hennes ansikte åter sitt vanliga uttryck af tålig och öm vaksamhet.
Den första nummern på programmet var en körsång, som mera eller mindre korrekt utfördes af lady Marys bykör, en prestation, som beredt de uppträdandes anhöriga den största tillfredsställelse, medan den framkallade en ganska skarp kritik hos dem, som intresserade sig för andra körer. Sedan hade en ung läkare från grannskapet med kraftig basröst sjungit en munter sjömansvisa. Valérie, som uppträdde strax efter honom, såg ut som om hon icke hörde hit, och publiken uppskattade icke häller så som sig borde det konstnärligt fulländade föredraget af en Brahmsk dans, som hon spelade. Ett par äkta musikentusiaster applåderade visserligen lifligt och gjorde förtviflade ansträngningar att ernå ett da capo, men flertalet af de närvarande längtade efter programmets fortsättande, efter uppträdandet af en "herre från staden", som utlofvat en negervisa i negerkostym. Darrande af sinnesrörelse hade Margot och Valérie dragit sig tillbaka, och nu förkunnade högljudda, hänrykta utrop "herrns från staden" uppträdande, hvilken trädde fram ytterst komisk med svärtadt ansikte och en oerhörd löskrage för att med skorrande röst förkunna, att hans rummy-tum-tum var mycket komisk.
Han måste naturligtvis sjunga om sin visa; han hade uppenbarligen vunnit priset. Men de båda fröknarna Brown-Jones som klädda i italienska bondflicksdräkter sjöngo en duett, gjorde honom nästan rangen stridig. Sedan kom turen åter till Valérie. Hon spelade Wieniawskis legend med en obeskriflig poesi ock trollmakt och applåderades åter af några entusiaster, men den stora massan förblef oberörd.