— Jag spelar inte vidare, ropade hon med tårar i ögonen, jag har fått nog af de här människorna!
— Valérie! jag ber dig! svarade Margot, ditt namn står ännu två gånger på programmet — min älskling, alt måste ju ha en början. De skola nog uppskatta dig, då de lära känna dig.
— Jag uppträder icke vidare, sade Valérie, det tager lifvet af mig.
— Ack, chérie, chérie, tänk om alla våra — tänk om vårt besök slutar med ett fullständigt misslyckande, om lady Mary Bracken och hennes vänner bli förnärmade! Jag ber dig så innerligt: gör våld på dig!
— Nej, sade Valérie halsstarrigt; hon hade lagt in fiolen i lådan och satte sig nu med hopknäpta händer. Jag spelar bestämdt icke mera; det är slut.
Blek och förfärad smög Margot sig fram på sidan om scenen och gaf ett tecken åt sir John, hvilken satt på första stolraden.
— Hvad skall det nu bli utaf? ropade hon alldeles utom sig, min syster vill inte spela mera. Hon säger, att hon ej kan — men, Herre Gud, så är det också en publik! Ack, jag ber er, lägg er ut för oss hos er tant, så att hon ej blir ond — säg, att jag skall spela — sjunga — alt hvad hon önskar.
— Hvarför fordrar ni ej, att er syster skall spela? frågade Croft. Hon brukar ju vanligtvis rätta sig efter er.
— Nej, nej. Härvidlag vore det gagnlöst — här hjälper ingenting. Ack, monsieur, ni vet icke hvad konstnärsnycker vilja säga.
Sir John gick fram till sin tant och sade till henne, att fröken Kostolitz plötsligt blifvit sjuk och omöjligt mera kunde uppträda; men hennes syster skulle i stället gärna intaga hennes plats, tillade han.