Lady Mary blef mycket bestört.
— Den stackars flickan! sade hon, hon tycker visst, att luften här är kväfvande — och det är den också. Hör på, John, för henne till sjuksköterskeinstitutet; där veta de nog hvad de skola göra, de gifva henne luktsalt och dylikt. Säg henne, att det inte gör någonting, om hon inte spelar mera. Vi reda oss mycket bra utan henne — jag är öfvertygad om, att fröknarna Brown-Jones sjunga en gång till och att herr Brook åter tager fram sin banjo. Spelar han inte bra? Alla människor äro förtjusta!
Medan fröknarna Brown-Jones till publikens stora belåtenhet ånyo sjöngo en duett och herr Brook så ofta kraxade sin refräng "Jam, jam, jam", att han blef alldeles hes, följde sir John de båda systrarna — sedan han biktat sin lilla nödlögn för Margot — ut i friska luften och skaffade dem en droska.
— I gören bäst uti att fara raka vägen hem, sade han. I kunnen ju säga lady Mary, att ni föredrog att återvända hem för att hvila.
Valérie hörde icke hvad han sade. Hon hade slagit armarna omkring
Margots hals och brast i en ström af lidelsefulla tårar.
— Ack, Margot, Margot, snyftade hon. Jag har gjort fiasko, fiasko. Det är ingen annan än du, som tror på mig!
IV.
Capriccioso.
På aftonen underrättade Margot sin värdinna, att Valérie fortfarande var alt för angripen för att kunna deltaga i middagen. Lady Mary var full af hjärtligt medlidande och gjorde allehanda förslag för att häfva det onda; hon erbjöd värkligen alt möjligt från och med champagne till en sängvärmare. Men Margot tillät endast, att en kopp buljong skickades upp till henne.
— Och hon dricker inte ens den, sade hon halfhögt till sir John, som stod bredvid henne. När Valérie är sådan som nu, förtär hon ingenting. Hon ligger på golfvet i sitt rum och vill inte tala med någon.