— Hon låter bestämdt saken gå sig alt för djupt till sinnes. När alt går omkring uppskattades hennes spel värkligen så mycket hon kunde vänta sig det på en dylik ort och af en dylik publik. Om man föredrager herr Brooks jättelika krage framför er systers spel, så är denna dåliga smak någonting man bör skratta och ej gråta åt.
— Någonting att skratta åt! upprepade Margot med darrande läppar. Om ni viste, huru vi hade räknat på denna konsert! Hvilka förberedelser vi gjort! Huru hon, den lilla stackaren hoppades på det hon drömde sig som en triumf. Och nu — ack, jag kan knappast uthärda den tanken — nu måste vi åter börja från början. Det har icke fört oss ett steg framåt och det är så svårt att ensam bana sig väg i det stora London. Ingen känner oss, ingen hjälper oss — vi båda måste själfva kämpa oss fram och det år mången gång bra svårt.
I och med detsamma gafs det tecken till middagens början och Croft måste motvilligt lämna Margot för att föra en öfvermåttan tråkig enkenåd till bordet.
Under måltiden var han ännu mera tankspridd än dagen förut. Han kunde icke ur sitt sinne förjaga bilden af den lilla Valérie, som gråtande låg på golfvet och icke ville låta trösta sig. Hvilken motsats mot denna bild och den, som hela eftermiddagen föresväfvat honom! — den soliga, leende varelsen, omkring hvilken den hvita dräkten fladdrade, medan rosenbladen föllo ned omkring henne. Tid efter annan kastade han öfver bordet en blick på Margot, och hennes bleka ansikte och nedslagna min väkte hans medlidande. Hennes förtroende hade djupt gripit honom. Han tänkte för sig själf, att denna stolta och sansade unga kvinna troligtvis icke ofta unnade sig lättnaden att tala om sitt lifs strider; och hvilka strider var det icke! Stackars små, i skogen vilsegångna barn! Huru kunde de väl hoppas att finna sin väg i den vildmark, dit ödet kastat dem? — Och det led likväl intet tvifvel: Valérie behöfde endast bli mera bekant, endast på rätt ort bli hörd af den rätta publiken för att med ens skapa sig ett namn. Han måste ännu en gång tala med Margot och se vad som göras kunde. De måste ju ändå ha några vänner — de kunde ju omöjligt ha kommit till London utan några som hälst rekommendationer. Han skulle riktigt allvarligt tala med sin tant. Om hon en gång hade antagit sig de unga varelserna, fick hon ej åter draga sig ifrån dem. Om hon skref till sina otaliga vänner, så blefvo de ju redan därigenom bekanta. Och han skulle äfven själf se till, hvad han kunde göra. Om de sökte elever, skulle han skaffa dem några. Croft log ett belåtet leende vid tanken på, att han skulle spela den goda fens roll, och sedan såg han på Margot och kände sig helt orolig öfver, att hon såg så sorgsen ut.
Efter middagen gick Margot upp för att se om sin syster, men då Croft trädde in i förmaket, var hon redan åter där.
— Huru är det med mademoiselle Valérie? frågade han, i det han tog plats bredvid henne.
— Jag vet icke; hennes dörr var stängd och hon släpte icke in mig.
— Är det inte bra ovänligt af henne? frågade Croft.
— Sådan är hon, svarade Margot och rykte lätt på axlarna; sedan tillade hon hastigt: — Det gick henne mycket djupt till sinnes.
— Talar ni om konserten? frågade lady Mary i förbigående. Er syster spelade alldeles förtjusande, nickade hon åt Margot, och sågo fröknarna Brown-Jones inte utmärkt bra ut? Det var min idé, att de skulle vara klädda i italienska bondflickskostymer — det tycka alla människor så om. Alla voro förtjusta! Min konsert var värkligen en stor framgång.