Hon gick vidare, synbarligen med känslan af att ha sagt någonting angenämt, och Margot såg på sir John.
— En framgång! sade hon.
— Var inte så nedslagen, sade sir John vänligt. Alt reder sig nog med tiden. Er syster behöfver blott de rätta åhörarna — bara hon en gång väl blir bekant — blir hon också uppskattad efter förtjänst.
— Men det är just svårigheten att bli bekant. Vi kände ingen kristen själ, då vi kommo hit, sedan dess ha vi visserligen lärt känna några personer, men de äro icke ens af det slag vi kunna ha nytta af, tillade hon med en lätt suck.
— Du milde himmel! utropade Croft nästan omedvetet, hvad var det då, som förmådde eder att komma till London?
Margot rätade på sig.
— Jag har i alla tider önskat, att min syster skulle göra sin debut i London, sade hon en smula stelt, sedan tillade hon hastigt: — Snart kommer det nog att gå framåt för oss. Det fordras naturligtvis tid; men vi ha redan några bekanta och småningom få vi väl också elever.
— Jaså, I tagen emot elever, sade Croft fundersamt. Naturligtvis. Det hade jag alldeles glömt! Vill ni taga emot mig som elev?
Hon kastade en misstänksam blick på honom, men han var fullkomligt allvarsam.
— Jag ville gärna lära mig spela fiol, fortfor han.