Margot brast ut i ett klingande skratt.
— Ämnar ni nu först börja därmed? Jag fruktar det är en smula för sent.
— Då tager jag naturligtvis sångtimmar, sade sir John. Jag försäkrar er, att jag har röst — en riktigt nätt röst, försäkrar man mig — och jag har redan förut tagit timmar, men hade aldrig tid att riktigt allvarsamt egna mig däråt!
— Allting är värdt att allvarsamt sysselsätta sig med, om man i allmänhet har lust för allvarsamma sysselsättningar, sade Margot. Har ni nu tid att studera musik? Ty annars är jag inte angelägen om att gifva er undervisning.
— Ja, nu har jag tid, sade sir John, till och med mera än nog. Då jag först började syssla med musik, var jag värkligen mycket upptagen af annat; ni vet af alt sådant, man har att göra som ung man.
— Hvad gjorde ni då? frågade hon allvarsamt.
— Kors, jag hade gått in i den diplomatiska tjänsten och hängaf mig åt vilda drömmar att spela en roll i världen. Jag hade utstakat en bana för mig — Gud vet hvad jag alt ämnade företaga mig! Jag studerade och läste och skref en hel hop saker, hvilka jag ansåg nödvändiga, för att jag skulle komma fram i världen. Och sålunda, afbröt han sig med ett lätt skratt, hade jag värkligen icke mycken tid öfrig att egna åt musiken.
— Och nu? sade Margot och drog frågande opp ögonbrynen.
— Åh, nu är jag en fri människa. Min farbror var nog vänlig att för några år sedan helt oväntadt dö, och jag har trädt i hans skor. Nu behöfver jag inte arbeta.
— Behöfver inte?