— Nej, jag känner mig fullkomligt nöjd och belåten. Jag önskar icke att få det bättre i världen än jag har det; hvarför skall man då göra sig till slaf?
— Ni har således intet arbete mera för händer? Ack, ett sådant lif! Om jag vore karl, sak samma huru rik som hälst, skulle min sträfvan gå ut på att utföra någonting, skapa mig ett namn. Jag skulle välja mig ett yrke, draga nytta af mitt lif! — Hvad det är för en tröstlös uppfattning af tillvaron att gå sysslolös — att ingenting göra, emedan ni är rik nog därtill.
— Sluta för all del! sade Croft rodnande, ni är så förfärligt energisk, att jag känner mig helt illa till mods.
— Hvad skulle jag inte alt göra, om jag vore karl, fortfor Margot utan att bry sig om hans inpass, och till på köpet rik såsom ni. Ni är troligtvis icke mycket öfver trettio år, tillade hon fundersamt betraktande honom, men ni har icke desto mindre helt lugnt beslutat er för att egna er åt ett sysslolöst lif. Ni borde skämmas!
— Jag skäms också, sade Croft ödmjukt. Jag skall börja mitt nya lif
ned att lära mig sjunga. Vill ni undervisa mig eller gör er syster det?
— Jag skall undervisa er, sade Margot hastigt och, såsom John tykte, en smula högmodigt. Min syster ger inga lektioner.
— Om ni tillåter, skall jag uppsöka er i London, sade den unge mannen, och då kunna vi komma öfverens om alt. Men vet ni, att jag alt är litet rädd för er, ni är så sträng!
— Jag fruktar, att jag var tämligen ohöflig, men jag känner mycket lifligt i detta afseende. Jag har hela mitt lif igenom arbetat så tungt, men jag kan så litet uträtta — och när jag då ser människor, som kunde göra så mycket och som ej vilja försöka det, blir jag förargad.
I och med detsamma kom lady Mary och bad Margot spels något på pianot.
— Ungdomen har stor lust att dansa, sade hon. Månne fröken vill vara snäll och spela?