Fröken Kostolitz var förstås redobogen, och lady Mary släpade sir John med sig, för att han äfven skulle bidraga till nöjet. Längre fram på aftonen upplyste han Margot om, att han för sin del arbetat så tungt, att till och med hon kunde vara nöjd, ty han hade dansat med sex damer, hvilka alla voro tunga som bly och dumma som gäss.
Morgonen därpå frukosterade Valérie på sitt rum; Margot tyktes vara orolig och bekymrad, och John Croft tykte sig läsa en stum bön i hennes ögon. Han satte sig vid frukosten bredvid henne och frågade:
— Hvad har händt? Är er syster ännu icke vid bättre lynne?
— Jag är riktigt orolig, sade Margot hastigt och med låg röst. Valérie packar.
— Packar hon? Ämnar hon då resa i dag?
— Ja genast — så fort frukosten är förbi.
— Det kan hon inte, sade Croft mycket bestämdt. Teaterrepresentationen är i afton. Hon kan inte resa innan dess.
— Jag vet det och jag har äfven sagt henne det, svarade Margot bedröfvad, men hon hör inte på det. Hon säger, att hon känner sig olycklig här och att hon aldrig mera kan visa sig för dessa människor.
— Är det inte bra oförnuftigt? frågade sir John. Min tant kommer att bli mycket ond, om hon i sista ögonblicket förstör alla hennes planer och hindrar styckets uppförande. Och slutligen och sist, tillade han med växande otålighet, är det väl icke lady Marys fel, att människorna här äro så enfaldiga.
— Jag vet, jag vet, medgaf Margot djupt bedröfvad. Jag har sagt henne alt hvad jag bara kunde upptänka, men hon hör inte på mig. Hon har packat sin egen koffert och nu håller hon på med min.