Margot rodnade och bet sig i läppen, då hon tänkte på det samtal, hon i går afton haft med honom. Hon hade talat med honom om deras fattigdom och deras strider — hvarför hade hon varit så dåraktig? Huru kunde hon väl tro, att en vacker, sorglös ung flanör såsom John Croft skulle bry sig om två obekanta, fattiga små konstnärinnors bekymmer? Hennes berättelse hade troligtvis blott väkt ett slags ytlig nyfikenhet hos honom. Det hade roat den unge mannen att få kasta en blick i en sfär, som var så himmelsvidt skild från hans. Ja, han hade roat sig åt dem. Först hade han på skämt föreslagit, att han skulle lära sig spela fiol! Fiol! Vid trettio års ålder! Detta borde ju redan ha visat henne, huru litet allvar han hade med sig. Sedan hade han sagt, att han ville taga sångtimmar — för Valérie — ja, han dref bestämdt gyckel med barnet. Då denna tanke vaknade hos Margot, flög hon upp från sängen, och utan att bry sig om de ouppackade koffertarna ilade hon utför trappan och ut ur byggnaden raka vägen till den gröna terrassen, där repetitionen försiggick i går. Då hon närmade sig hörde hon ljudet af röster — sir John deklamerande med vida mera kraft och energi än förut och Valérie skrattande och kommenderande.
Då Margot uppenbarade sig i taxushäckens hvalfbåge, resta sir John sig tämligen hastigt från sina knän, och Valérie flög från trädgårdsstolen, där hon hittils suttit, och klappade händerna.
— Min elev gör framsteg, ropade hon, il avance à grand pas! Ah je t'assure, nous avons bien travaillé — icke sant, sir John? Nu borde du höra, när han säger till Célia, att han älskar henne! Det är någonting helt annat.
Margot kastade en frågande och orolig blick på sir John, det frapperade henne, att han såg litet besynnerlig ut.
— Då herr Croft nu kan sin roll, tycker jag det vore bäst, om du återvände in. Kom ihåg, att du ännu icke träffat lady Mary Bracken och att hon på det vänligaste gjort sig underrättad om ditt befinnande.
Valérie gjorde en liten, förtretad grimas.
— Det är så vackert här ute, sade hon.
— Generalrepetitionen eger snart rum.
— Bon, sade Valérie, då skola vi gå till generalrepetitionen. Glöm inte min undervisning, herr elev.
Hon skyndade ut genom häckhvalfvet och dansade framför dem utmed vägen.