Hon satte sig på sängen medan Valérie gick ned och fastän hon låtsade vara så likgiltig lyssnade hon likväl med största oro efter den återvändande systerns steg. Slutligen hördes de snabba och lätta ute i korridoren. Dörren flög upp och Valérie visade sig med ansiktet strålande af belåtenhet.
— Vi stanna, förkunnade hon.
Margot var nog försiktig att icke alt för tydligt visa, huru glad hon blef.
— Jaså, du har kommit på andra tankar? frågade hon.
— Sir John har bragt mig på andra tankar, genmälde Valérie. Han är mycket rolig — sir John. Jag tycker bra mycket om honom och det är bara därför jag stannar. Se inte så förskräkt ut, Margot lilla! Ser du, jag är åter vid alldeles godt lynne. Jag är inte det minsta spleenig mera. Om du nu vill vara riktigt snäll, så packar du åter upp de stora koffertarna. Jag är så trött, så trött! Det var så ansträngande att packa ned allting; nu kan du lilla syster i din tur packa upp dem, det är vida lättare.
— Ack, Valérie, Valérie, sade Margot med ett halft ömt, halft förebrående leende, du är och förblir då alltid ett barn.
— Och du kommer alltid att vara en riktig mormor, utropade Valérie hoppande och dansande omkring henne. Nej, en farfar, en patriark; det är mycket mera vördnadsbjudande — patriarken Margot! — Tiens! Det var en idé. Jag skall kalla dig min patriark, min Bon-Papa. Kommer du ihåg, huru det är i Le petit Chose, där hjälten kallar sin bror "La mère Jacques." Jag fann idén så vacker — jag tycker så mycket om boken, fastän du icke ville låta mig läsa den till slut, emedan du sade, att det ej var någonting för unga flickor. Jag skall därför kalla dig för farfar Margot. Au revoir, Bon-Papa. Nu går jag ned för att repetera en gång till med sir John. Han var för lustig, då han talade om repetitionen. Om du hört honom, hade du ej kunnat låta bli att skratta. Han sade, att det skulle vara förbi med hans skådespelarebana, om jag nu reste bort! Om han vore tvungen att förtjäna sitt bröd som skådespelare, tror jag han skulle svälta ihjäl, stackars karl! Nu skall jag gå ned till honom och lära honom att säga: "Jag älskar dig, Célia", i en ton, som är mindre isig än i går. Du kan emellertid packa upp koffertarna.
— Jag kommer med, sade Margot hastigt, jag hinner nog alltid med koffertarna. Du behöfver mig att sufflera.
— Nej, det behöfves icke, jag kan både hans och min roll. Huru är det nu det börjar: "Célia, från och med det första ögonblick jag såg dig kände jag en underbar glöd väckas i mitt hjärta." Ack Margot, minnes du, huru han sade det i går? Han hade lika gärna kunnat läsa upp två gånger två! Men farväl nu — nej, du behöfver inte följa med; jag tror han är mera ogenerad, då vi äro allena. Dessutom vill jag ha koffertarna ur vägen.
Men i stället för att packa upp koffertarna satt Margot, sedan hennes syster gått, helt stilla och såg mycket orolig och förvirrad ut. Den plötsliga eftergifvenhet Valérie visat gentemot sir Johns bön sedan hon envist afslagit alla andra, oroade den lilla, ängsliga systern. Hon erfor till och med en viss känsla af afund. Denne främling hade segrat där hon dukat under. Och dessutom väkte Valéries strålande ansikte hennes upprepade försäkran, att hon tykte om sir John, och hennes antydan, att han skulle vara mera ogenerad, om de vore på tumanhand en viss oro hos systern. Där Margot nu satt på sin säng med de fina, smala händerna knäpta omkring knäna undrade hon, huruvida hon gjort rätt, då hon skänkt denne man sitt förtroende. Hvad viste hon egentligen om honom? Han var uppenbarligen vänlig och god samt bemödade sig synbarligen att visa dem all möjlig vänlighet; men var inte detta en främlings plötsliga deltagande redan i och för sig misstänkligt?