— Åh, sade hon, det är någonting helt annat; detta är lek, men min musik utgör hela mitt lif.
Skådespelarne slöto sig, klädda i sina kostymer, till det öfriga sällskapet. Hjälten och hjältinnan sutto förstås vid supén bredvid hvarandra; man drack deras skål och alla voro muntra och glada. Valérie tyktes ha glömt alla sina sorger och bekymmer och var den gladaste af alla. Hon var mera än glad, hon var riktigt uppsluppen. Hon talade om sig själf som Célia och kallade sir John för sin fiancé. Margot, som satt borta vid andra ändan af bordet, sökte förgäfves att med varnande blickar hålla henne inom skrankorna; Valérie observerade det icke. Den unga duennans ansikte blef helt blekt under puder och smink; hon satt som på glödande kol.
Ingen viste bättre än hon, att barnet icke menade någonting ondt därmed; men hvad skulle alla de andra tänka? Det var så viktigt för Valérie i hennes ställning att vara riktigt klok och försiktig och att ej utmana klandersjukan.
— Vi resa då lyckligtvis i morgon, tänkte hon inom sig, medan Valérie skrattade och pratade dumheter.
Men då sir John morgonen därpå följde henne och hennes syster ned till vagnen, som skulle föra dem till stationen, satte Valérie skräck uti henne, då hon plötsligt lutade sig ut genom fönstret och ropade:
— Vår nummer är tjugoåtta, glöm inte, tjuguåtta! Au revoir!
V.
Giocoso.
Systrarna Kostolitz hade hyrt sig rum i ett litet, möbleradt hus vid Pitt Street. Alla husen vid Pitt Street voro små, men detta tyktes vara det minsta.
I förstugan var det knappast rum för två personer och trappan var så smal, att en något korpulentare person måste gå med sidan förut uppför densamma. Linoleummattan, som beklädde trappan och förstugan, var alldeles upprispad på kanterna och det syntes icke mera ett spår af mönstret. Denna linoleummatta utgjorde Valéries förtviflan.