— Den sticker folk i ögonen, klagade hon. Hvar och en som kommer in i huset måste genast se den. Käraste Margot, det kommer att behöfvas hela vår trollmakt för att utplåna det intryck den framkallar.
De små rummen en trappa upp måste naturligtvis antaga något af sina nuvarande innevånarinnors originalitet; men det allmänna intrycket var likväl besynnerligt och fullt af motsägelser. De båda systrarna hade några mycket värdefulla egodelar, spillror från bättre dagar. De hade fyra eller fem värkligen goda taflor, ibland dem porträttet af en utomordentligt vacker kvinna, hvilken man på likheten med Margot lätt igenkände som de båda flickornas mor; sedan en härlig en Erardflygel, som upptog största delen af det åt gatan belägna lilla mottagningsrummet, och slutligen ett vackert Vernis-Martin-skrifbord. Men golfvet var betäkt med en billig röd matta och de öfriga möblerna voro af enklaste slag. Den mest komiska effekt åstadkoms likväl i och genom Valéries dekoreringsförsök. Likasom många andra konstnärer saknade hon, märkvärdigt nog, det, som andra människor kalla för god smak; bara hon fick färg och omväxling frågade hon icke efter, huru många mot hvarandra stridande föremål hon samlade ihop. Sålunda gick hennes hjärtas önskan nu ut på att pryda den smala flygeldörren mellan deras båda små mottagningsrum med en portière.
— Jag måste ha en portière, Margot, sade hon, en blå plyschportière.
— Och hvar tänker du få pengar därtill? frågade den förnuftiga Margot; god plysch i denna bredd skulle bestämdt kosta tio shillings per yard.
Men Valérie var fullkomligt öfvertygad om, att hon skulle få billigare tyg, och sedan hon snokat igenom en massa annonser och gjort sina ströftåg till flere butiker, elektriserade hon sin syster en vacker dag med tillkännagifvandet, att hon funnit just hvad de behöfde.
— Läs! ropade hon och stack en tidning i händerna på henne. Ser du här: Fullständiga portièrer med solida mässingsstänger och ringar, plyschette i alla färger 7 shillings 6 pence. Hvad säger du om det — 7 shillings 6 pence komma icke att ruinera oss.
— Till det priset kunna de icke vara bra, sade Margot. Plyschette — hvad är plyschette?
— Plyschette är troligtvis något slags plysch, utropade Valérie ifrig som förut. Och hvad gör det för resten, om det är plysch eller plyschette! Vi få vår blå portière och det är hufvudsaken.
Portièren köptes — i förbigående sagdt, två portièrer, ty de till 7 shillings annonserade hade endast passat till en mycket smal dörr — och Valérie klef upp på ett bord och satte själf upp den. Plyscbetten var icke synnerligen tät och fast i väfnaden och icke häller alt för bred — men när man drog gardinerna väl strama togo de nästan ihop i midten och när man sedan fäste upp dem med vackra snören och toffsar, kunde ingen människa se, att de ej voro fodrade och att de ej gingo ända ned till golfvet. Valérie var förtjust och rummet gjorde påtagligen icke ett så skrikande intryck mera. Där funnos dessutom åtskilliga arrangement i Madras-musslin och en samling glas- och porslinspjeser, hvilka alla hade Valérie att tacka för sin härvara. Margots smak var mycket enklare och allvarligare, men hon tillät systern att styra och ställa huru hon behagade — det roade och sysselsatte henne. Hon protesterade endast, då Valérie hade lust att framkalla några bizarra effekter i sin egen klädsel.
— Nej, nej, sade hon då obevekligt, det är min afdelning. Du får pryda hemmet, men jag sköter om din toilette.