Efter deras återkomst från Brackenhurst utvecklade Valérie plötsligt en alldeles ny energi.
— Nå, sade hon med ett illparigt leende, nu då vi gjort så många förnäma bekantskaper och kunna vänta, att somliga personer komma och söka upp oss, måste vi vara förberedda därpå. Margot, tapeterna äro hopplösa. Med dem kan man absolut ingenting göra.
Det var i själfva värket ett ovanligt fult mönster af det billiga, färglösa slaget, som är vanligt vid Pitt Street.
— Det enda vi kunna göra, fortfor Valérie, är att gömma dem så mycket som möjligt. Ha vi några pengar mera, Margot?
— Ja litet, sade Margot.
— Kom då ut med mig. Vi måste köpa litet mera Madras-musslin samt några porslinstallrikar och japanesiska solfjädrar.
Margot suckade. Ännu mera Madras-musslin! Men om det förströdde Valérie och drog hennes tankar från sir John, så betydde det ju ingenting, om hon också dekorerade rummet med huru mycket tyg som hälst. Och Valérie drog henne från den ena butiken till den andra. Hon blef genast alldeles betagen i alt, som var uthängdt i fönstren, och sedan bittert besviken, då hon betraktade det på närmare håll. Därpå sysslade hon flere dagar mycket ifrigt med nål och tråd, ehuru hon faktiskt mycket oskickligt handterade dem. Sedan släpade hon fram hammare och spikar, och Margot måste hålla till godo med bullret och med hela det lilla rummets omskapande. En gång hade hon likväl lust att opponera sig, nämligen då Valérie knöt blå bandrosor öfver de krokar, taflorna hängde på; men åsynen af hennes triumf, då hon beskådade sina händers värk, band Margots tunga.
— Il me faut du joli, sade Valérie och gick med händerna på ryggen af och an i rummet; sedan vände hon sig plötsligt om och frågade:
— Hvad tror du sir John kommer att säga därom, då han kommer och hälsar på oss?
— Ma mignonne, sade Margot mycket kärleksfullt, inbilla dig inte att han kommer till oss. Mitt kära barn, ungherrarna äro sådana; de säga en sak, men mena den icke. Han har troligtvis redan glömt, att vi alls finnas till.