— Men jag säger att han kommer, utropade Valérie, som icke var det minsta orolig. Jag känner honom bättre än du. Han kommer och sjunger sitt Do, re, mi o.s.v. Du tager din högtidligaste min på dig, men han kommer hela tiden att hålla ögonen på mig för att se om jag skrattar.
Men veckotal förflöto och sir John kom icke; men en vacker dag kom det en jättekorg med vildt från honom med hjärtliga hälsningar till fröken Kostolitz. Valéries förtjusning var gränslös. Hon envisades att genast öppna korgen och breda ut dess innehåll på golfvet.
— Tre, fyra fasaner! ropade hon, och två harar! Nå det må jag säga! Sir John gör ingenting till hälften. Huru tror han väl, att ett par små människobarn som vi skola komma till rätta med alt detta? De äro härliga! Har du någonsin i ditt lif sett så mycket vildt, Jane? frågade hon deras tjänsteflicka, som stod bredvid och bara gapade.
— Nej — bara i butikerna, fröken.
Valérie skrattade och klappade händerna, sedan rykte hon ut några af fasanernas långa stjärtfjädrar.
— Nu får du taga bort dem allesamman; lägg dem omsorgsfullt tillbaka i korgen och föll den inte på vägen.
Jane drog sig tillbaka och pustade och förklarade, att hon knappast kunde lyfta korgen, och Valérie skyndade tillbaka in i mottagningsrummet och stack fjädrarna i håret, så att de stodo på ända där.
— Se på mig Margot! ropade hon med ett klingande skratt. Jag är en indianhöfding. Jag är Örnvingen! Siouxstammens höfding! Garde a toi — jag skall skalpera dig med min tomahawk.
Hon rusade fram till Margot och fäktade i luften med en pappersknif; men Margots leende var smått förläget.
— Det var mycket vänligt af sir John, sade hon, jag måste genast skrifva och tacka honom.