Indianhöfdingen lade tomahawken på bordet.
— Pour ça non! Jag skall skrifva till honom. Det var till mig han skickade villebrådet.
— Korgen var adresserad till mademoiselle Kostolitz, svarade Margot mildt. Jag måste påminna dig, lilla näspärla, om, att jag är fem år äldre än du.
— Prat, ropade Valérie ifrigt, men likaledes skrattande, jag är i själfva värket mademoiselle Kostolitz, den stora fröken Kostolitz, som en gång kommer att försätta hela Europa i extas! Jag säger dig, att villebrådet är skickadt till mig — du får hjälpa mig att äta det, men jag ämnar tacka honom.
Margot satte sig ned och såg en smula förtretad ut. Valérie tog åter till pappersknifven och dansade omkring henne, medan hon sjöng:
— Jag skalperar dig — jag skalperar dig, om du är vid dåligt lynne.
— Men sedan lutade hon plötsligt ned sitt ansikte tätt intill systerns
och sade bedjande: — Se icke så allvarsam ut min patriark Bon-papa
Margot.
Hvad återstod väl då annat än att småle och en smula gifva efter?
— Du skall få se hvad jag skrifver för ett nätt bref till honom, ropade Valérie medan hon triumferande slog sig ned vid skrifbordet och började sin epistel. Ett illparigt leende lekte omkring hennes läppar och tid efter annan brast hon ut i ett klingande skratt.
— Valérie, hvad skrifver du? frågade Margot oroligt.
— Jag skall nog läsa det för dig bara jag har det färdigt — sir John kommer alt att fägna sig åt mitt bref.