— Ja, ändtligen, svarade Margot och såg upp! Åh, Valérie, hvad gör du?
Valérie hade svept in sig i en bordduk, hvilken hon draperat öfver axlarna likasom indianernas filtar, och nu intog hon med pappersknifven i handen en krigisk hållning. Då Margot såg på henne, utstötte hon ett besynnerligt tjut och började dansa omkring i rummet.
— Det är en krigsdans! sade hon i det hon stannade. Örnvingen är glad, emedan hon öfverlistat den hvita höfdingen. Ja, mitt hjärta, jag tviflar icke ett ögonblick på, att ej ditt bref är utomordentligt convenable och makalöst väl skrifvet, och du får äfven sticka det i postlådan, om du har lust; men mitt har redan afgått.
— Borta! ropade Margot bestört.
— Ja! svarade Valérie och härjade åter sin segerdans. Jag förde det själf på posten.
Margot bleknade af vrede. Hon kunde också bli ond, ehuru hon sällan förrådde det för sin älskade, nyckfulla, lilla skyddsling; därför tilltrodde hon sig icke häller nu att säga ett ord. Hon ref sitt bref i små smulor och kastade dem i papperskorgen, sedan gick hon tvärsigenom rummet fram till flygeln och slog sig ned vid den.
Valérie följds efter henne, men Margot låtsade icke se henne. Hon bläddrade i sina noter och valde en svår och tämligen tråkig etyd.
— Är du mycket ledsen? frågade Valérie efter en stund.
— Har jag då orsak att vara glad? frågade Margot utan att vända på huvudet.
Valérie suckade, men sedan tykte hon plötsligt få ett infall; hon skyndade fram till skrifbordet och kom tillbaka med ett pennskaft i munnen och ett annat i handen, hvilket hon med en högtidlig åtbörd räkte Margot.