— Örnvingen bjuder den stora hvite höfdingen fredspipan.
— Ah ça, tu m'ennuies à la fin, sade Margot och reste tig otåligt. Nu har du länge nog hållit på med den där leken och jag är dessutom icke i stämning att kunna skratta däråt.
Valérie tog långsamt fjädrarna ur håret, lade pennskaften och bordduken tillbaka på deras platser och satte sig i en vrå af rummet. Margot började åter spela, men hon gjorde fel och var tankspridd. Efter en stund gick hon fram till Valérie och slöt henne i sina armar.
— Jag kan inte vara ledsen på dig, sade hon.
Valérie hängde sig omkring hennes hals och tårarna stego upp i ögonen på henne.
— Nej, du får inte vara ledsen på din stackars lilla Valérie, sade hon ömkligt. Det är som om marken sviktade under mina fötter, då du är ledsen på mig! Ack, du måste alltid hålla af ditt barn, till och med när det är elakt.
— Men det är ibland nästan för elakt, sade Margot ömt.
— Och du ville inte låta mig spela indian, klagade Valérie. Du ville inte skratta, du ville inte ens draga på munnen! Men nu måste jag ännu göra en sak — en enda — och sedan skall jag aldrig mera vara indian.
Hon befriade sig ur systerns armar, sprang bort till kaminen och begrafde kolskyffeln högtidligt under mattan.
— Hvad gör du? ropade Margot.